Madagaskar: ”Jag kollapsade när jag såg honom”

MDG_2017_Antsirabe_067_Heritiana Safidisoa Nantemaina_Before_016.jpg

Femårige Heritiana bor med sina föräldrar och sin yngre syster i en liten by på Madagaskars högland, en bra bit ifrån huvudvägen. Området är ett av Madagaskars allra fattigaste. Risfälten och grönsaksfälten är få och många av människorna som bor här är svårt undernärda.

Heritiana, som lider av dubbelsidig läppspalt och dessutom käk- och gomspalt, är inget undantag. När vi i september 2016 möter honom för första gången sitter han tillsammans med sin pappa på en bänk utanför den lokala vårdcentralen, 1,5 timmes vandring från hembyn. Heritiana trycker sig mot pappa Olivier, gömmer sitt ansikte och undviker ögonkontakt.

Pojken väger bara 10 kilo, ungefär som en normalstor, svensk ettåring. Dagens läkarbesök är ett av de viktigaste stegen under resan mot en operation av hans läpp- käk- och gomspalt. Resan mot ett nytt liv. Men ännu är det långt kvar till slutdestinationen.

Vi är på plats med ett team för att under de närmaste veckorna filma och dokumentera Heritiana under hans förhoppningsvis framgångsrika operation. Efter detta första möte och deras besök på vårdcentralen, följer vi med honom och hans pappa Olivier på deras vandring tillbaka till hembyn. Vi går längs en stig som slingrar sig genom höglandets röda kullar, genom glesa småbyar med hus av sten och tak av gräs. Heritiana sitter på sin pappas cykel, för trött för att gå den långa vägen.

Olivier berättar om när deras förstfödde kom till världen hemma i byn. Föräldrarna, som aldrig hade sett något liknande tidigare, blev så förskräckta och rädda att de drabbades av psykiska problem.

– Jag kollapsade när jag såg honom första gången. Jag trodde att jag skulle dö. Vi hade aldrig sett något liknande förut. Men sedan accepterade jag honom som min son och jag älskar honom otroligt mycket. Min fru blev helt förtvivlad när hon såg honom första gången och kunde inte ta hand om honom första veckan. Hon kunde inte heller amma honom på grund av spalten.

I början försökte Olivier och hans fru mata pojken med sockervatten och komjölk, innan de vid fyra månaders ålder kunde börja ge honom ris. Själva äter de bara ett mål mat om dagen – ris eller cassava – men de försöker ge sin son mat två gånger per dag. De har sällan råd att äta kött, men ibland kryddar de riset med örter som de hittar på fälten.

I byn skrattar grannarna åt Heritiana. Han har inga lekkamrater, utan leker ensam på den torra jordplätten bakom huset. Därför vill hans pappa inte att han börjar skolan innan han hittat en lösning åt honom.

Så en dag berättade läkaren på vårdcentralen om Operation Smile, som skulle komma på uppdrag till närbelägna Antsirabe och som därför hade satt upp affischer med information runt om i byarna uppe i bergen. Olivier berättar hur otroligt glada hans fru Elody blev när de hörde att det fanns en lösning som de inte tidigare känt till.

I dag är det unga paret fyllt av framtidstro; det har blivit dags för pappa Olivier och Heritiana att lämna hemmet och åka iväg på en fyra timmar lång och skakig bussresa för att nå Antsirabe där Operation Smiles volontärer rustat för ett medicinskt uppdrag på stadens statliga sjukhus. Bussen, som Operation Smile har ordnat, tar dem till ett patientboende i närheten av sjukhuset. Där blir de väl omhändertagna, med sovplats, workshops och inte minst flera mål lagad mat. Själva skulle de inte ens ha haft råd med bussresan. Olivier beskriver familjens ekonomiska situation:

– Tidigare ägde vi en gris och en bit mark men vi var tvungna att sälja allt när min pappa nyligen dog i en hjärtattack. Vi var tvungna att betala läkarräkningar och begravningen. Nu jobbar jag åt andra på deras odlingar, men vi kan inte spara något. Allting går åt till mat och det nödvändigaste.

Några dagar senare – i samband med den hälsoundersökning som Operation Smiles volontärer genomför och där över 300 barn den här gången undersöks för att se om de är friska nog att klara en operation – träffas vi igen. Vi märker snabbt att Oliviers glädje och hopp har bytts mot oro; någonting är fel. Han förklarar för oss att Heritiana började hosta kvällen innan. Pojken har på sig en tjock rock, men skakar i den kyliga luften. Han är trött och somnar i sin pappas knä. Han ser inte ut att må bra, något som också snart bekräftas av det medicinska teamet.

Jonas Wanbro, narkosläkare och en av Operation Smiles svenska volontärer, undersöker Heritiana noggrant och lyssnar på hans lungor.

– Det ser inte bra ut. Hans lungor är påverkade och han har svårt att andas normalt.

Efter röntgen står det klart att Heritiana har en svår lunginflammation och inte klarar en operation just nu. Läkaren, som förstår familjens enorma besvikelse, förklarar försiktigt läget för Oliver. Heritiana måste läggas in på sjukhuset och få antibiotika. Det är en allvarlig lunginflammation som till och med kan vara livsfarlig. Förhoppningsvis kan han komma tillbaka om ett halvår för en operation, när Operation Smile åter är på plats i staden.

Två dagar senare hälsar vi på Heritiana och hans pappa på sjukhuset. Heritiana sitter i sin säng och äter en banan och leker med en leksak han fått av en av volontärerna. Hans pappa ser fortfarande orolig ut, men ler när han ser oss.

– Jag blev så besviken när jag förstod att min son inte skulle få den operation som vi väntat på så länge, men nu förstår jag att det är för hans bästa. Jag vet att folk kommer att skratta åt mig när vi kommer tillbaka. De sa åt mig att åka till ett madagaskiskt sjukhus istället. Men jag struntar i vad folk säger. Jag gör det här för min sons skull. Jag kommer att komma tillbaka igen och igen och inte ge mig förrän min son har fått hjälp.  

Nu vill Olivier återvända hem så snart som möjligt till Elody och deras nyfödda dotter. Elody har ringt och bett honom komma tillbaka så fort som möjligt för att skydda dem. Hon är rädd för ”Dahalo”, ett gäng som plundrar byar, stjäl boskap och ris och allt som kan vara värt lite pengar, och som helt nyligen slagit till igen.

Ett par dagar senare får de lämna sjukhuset. Heritiana sitter i sin pappas famn. Vi är oroliga att vi inte ska få träffa dem igen; det känns som om de har så många utmaningar och hinder att klara av. Kommer de att komma tillbaka till ett uppdrag längre fram?

Maj 2017, sex månader senare

Ett halvår senare återvänder Operation Smiles volontärer för ett nytt medicinskt uppdrag. Vårt filmteam är också på plats för att söka upp Heritiana – och förhoppningsvis den här gången få uppleva att han får en operation.

Ännu en gång vandrar vi den slingrande, röda stigen för att träffa familjen i deras hem. Heritiana är fortfarande svårt undernärd, även om han nu väger 11,5 kilo. Han trycker sig tätt, tätt intill sin pappa och visar inget intresse av att vilja leka med de andra barnen i byn. Han vet sin plats och han vill inte gärna visa sitt ansikte.

Pappa Olivier skiner upp när han får se oss. Han förklarar att han varit väldigt uppmärksam på om Heritiana visat minsta tecken på förkylning eller sjukdom. Så fort han blivit förkyld har de gått till den lokala vårdcentralen och för att få medicin och de har aktat sig för att utsätta honom för några risker. Genom Operation Smile har de också fått speciella näringstillskott så att Heritiana har kunnat öka något i vikt. Olivier är väldigt optimistisk och känner sig inte orolig. Den här gången är han säker på att de kommer att få hjälp.

Några dagar senare är vi tillbaka vid sjukhuset. Ryktet om Operation Smile har spridit sig och den här gången har över 500 barn och vuxna med läpp-käk-gomspalt kommit hit, alla i desperat behov av en operation.

Tyvärr kommer inte alla att kunna få en operation under det här uppdraget heller. Några är för sjuka, några för undernärda eller för små, och några måste helt enkelt vänta till nästa gång, bara för att det är så många som behöver hjälp. Det är hjärtskärande att se den långa kön av föräldrar och barn, alla med hopp om att få hjälp med en operation, hjälp med att förändra sina barns liv. Men alla som söker får en hälsoundersökning och Operation Smile behåller deras kontaktuppgifter och ser till att de får möjlighet att komma tillbaka till hösten, till nästa uppdrag.

Och Heritiana då? Jo, här gången klarar han hälsoundersökningen utan anmärkning. Han är frisk och kommer att få en operation och pappa Olivier strålar av glädje.

- Jag känner mig väldigt lycklig och jag tackar Gud som har hört mina böner. Operationen kommer att förändra livet för hela familjen. Nu kan Heritiana börja skolan och tänka på sin framtid. 


 


 

 

 

 

“Varje barn som föds med en ansiktsmissbildning är vårt ansvar. Om vi inte tar hand om det barnet, finns det ingen garanti för att någon annan kommer att göra det.

- Kathy Magee, grundare Operation Smile