Narkosläkaren Helena efter sitt första uppdrag: ”Behovet är oändligt”

I början av december deltog Helena Toss på sitt första uppdrag som volontär för Operation Smile. Under en knapp vecka fick 52 barn en livsförändrande operation, och väl hemma igen delade Helena med sig av sina upplevelser och tankar efter det genomförda uppdraget i Dominikanska republiken.

Hur kom det sig att du ville ställa upp som volontär?
Jag har velat åka på ett medicinskt uppdrag sedan 2018 då jag som ST-läkare följde med en kollega på ett uppdrag till Ghana. Nu arbetar jag sedan en tid med barn som narkosläkare på universitetssjukhuset i Umeå. Att jobba med just barn var för mig en förutsättning för att jag skulle våga åka på uppdrag med Operation Smile. Jag upplever att jag sällan på jobbet i Sverige kommer i närheten av den koncentrerade nytta man lyckas skapa under ett uppdrag på bara några dagar för de här barnen.

Berätta om ditt första uppdrag!
Uppdraget gick till Santo Domingo, Dominikanska republiken, där ett stort antal barn under en knapp vecka fick en livsförändrande operation. Jag var den enda svenska volontären och pratar inte spanska. Ändå går det på något vis. Många pratar bra engelska och det finns andra sätt att förmedla sig än med ord.

Det är ett förunderligt psykologiskt fenomen att sätta ihop ett team som inte känner varandra, med specifika professioner, blandade åldrar och olika nationaliteter som genomför ett avgränsat uppdrag på en kort tid. Man får nog oftast ut det bästa av gruppsykologin!

Kan du säga något om skillnaderna i ditt arbete på uppdraget jämfört med på hemmaplan?
En av skillnaderna är den relativt sett enklare utrustningen. Här hemma har vi trasslat in oss i ett extremt högteknologiskt beroende. Insikten att det funkar fint ändå är befriande.

Något annat jag tänkte på var hur barnen interagerade med oss volontärer. Vad är det som gör att dessa barn, i de flesta fall och utan lugnande medel, inte tvekar när de ska andas in narkosgas och sövas? De visar också sin tillit till oss genom att krypa ihop tätt i famnen på oss när vi hämtar dem till operation. Hemma i Sverige klamrar de sig fast vid sina föräldrar. Det är svårt att säga varför det är så, men det var en reflektion jag gjorde.

Var det något som kändes svårt?
Jag kände mig ibland både stressad, otillräcklig och utmattad under operationsdagarna. Det är annan utrustning och andra läkemedel än hemma och tempot är högt. Man är i ett team man inte känner och inte har språket gemensamt med.

Men den övervägande känslan är ändå eufori över att det fungerar och att man kan behålla en så pass hög nivå på säkerheten. Det är också extremt nyttigt för en välfärdsbebis som jag att plaska utanför min trygga ankdamm och vara den som inte alltid förstår och hänger med.

Du har sett behovet, vad kan du säga om det?
Behovet av den här vården är oändligt då det hela tiden föds nya barn med läpp-käk-gomspalt som blir utstötta och mobbade. Därför är det långsiktiga arbetet som Operation Smile gör extra viktigt. Att bygga upp den lokala organisationen så att de kan ge den här vården kontinuerligt till barnen. De blir på så sätt mindre beroende av oss.

Hur känns det nu när du kommit hem från ditt första uppdrag?
Jag är otroligt tacksam för att jag fått göra det här. Både för min egen skull och för den droppe av minskat lidande jag kan bidra med. Att jag får möjlighet att använda min utbildning till att hjälpa någon som inte haft samma slumpmässiga tur som jag att födas i ett land där vi tar gratis sjukvård och utbildning för givet. För mig är den upplevelsen en gåva.

Vill du vara med och bidra till en bättre framtid för barn med läpp-käk-gomspalt? Stöd vårt viktiga arbete genom att bli månadsgivare!