”Det var som att han inte var färdig än”

Anledningen till att Dakky inte kan amma och växa är att han föddes med en dubbelsidig läpp-käk-gomspalt. Han kan inte suga och får inte i sig bröstmjölken. Han blir tunnare för varje dag som går.

Något fattades

När pojken föddes på hälsokliniken i byn i nordvästra Rwanda blev Chantal riktigt rädd.

– Det var som att han inte var färdig än, det fattades något i ansiktet. Min första reaktion var att jag inte ville ta emot honom, berättar Chantal med låg röst och nedslagen blick.

Det skulle bara bli värre. När hon berättade för sin man, som inte var med på förlossningen, reagerade han starkt. Han ville inte veta av barnet. Chantal och hennes baby blev utkastade från deras hem. Förtvivlad fick hon återvända hem till sina föräldrar med den nyfödde sonen.

Ingen har fått se Dakky

Nu sitter hon inne hela dagarna och vågar inte gå ut med barnet.

– Ingen utom mina föräldrar har fått se honom, säger Chantal tyst. Hon vet vad det kan innebära om folk får se barnet. Vidskepelse och fördomar gör att hon riskerar att bli än mer isolerad. Många skulle ge henne skulden och menar att hon gjort något som skadat barnet under graviditeten.

Risk att han inte överlever

Operation Smiles patientkoordinator i Rwanda, Ezechiel Bimenyimana, fick nyligen kännedom om Chantal och hennes nyfödda baby. Han vet av erfarenhet att det är bråttom att komma med hjälp. Varje dag som barnet inte kan få i sig tillräckligt med mat leder till risker för barnet, som i värsta fall inte överlever. Han vet också hur traumatiserad en mamma som fått ett barn med spalt kan bli av bristen på information och hur man får hjälp.

Nutritionsprogram kan rädda honom

Han har bestämt tid med familjen för att erbjuda hjälp i Operation Smiles nutritionsprogram. Han har med sig mjölkersättning, bröstpump och en specialanpassad nappflaska för att visa Chantal hur hon ska mata sitt barn.

Men på vägen dit måste hela byn få information om vad läpp-käk-gomspalt är för något, och att det inte handlar om något som mamman gjort. Han vill göra allt han kan för att undvika att mamman får skulden även här, där hon nu befinner sig – så att hon kan visa sig ute i samhället med sitt barn och få stöd av grannarna tills operationen kan bli av inom några månader. Först måste barnet överleva de första månaderna och gå upp tillräckligt i vikt för att klara en operation. Och då behöver hans mamma också må bra.

Delar ut affischer

Ezechiel kliver hur bilen med famnen full med affischer med bilder på andra barn med läpp-käk-gomspalt, före och efter en operation. Han delar ut dem till de nyfikna byborna som samlas omkring honom. De tittar med allvarlig blick på bilderna, och lyssnar till informationen han ropar ut. Det finns ett nummer som man ska ringa om man känner till ett barn som behöver hjälp. Även vuxna kan få en operation.

Sen går han vidare in på en liten upptrampad stig som leder till Chantals föräldrars hus, byggt av lera. Därinne sitter Chantal med sin son och hennes mamma och pappa är med för att lyssna och lära sig stötta dottern och barnbarnet.

Orkar inte vara vaken

Ezechiel ser att Chantal är traumatiserad av hela sin upplevelse. Dakky är också märkbart påverkad av bristen på näring. Han orkar inte riktigt vara vaken. Snabbt och vant plockar Ezechiel fram nappflaska och visar hur man använder kokande vatten för att göra rent flaska och napp innan man blandar ut pulvret till välling. Försiktigt duttar han lite av mjölkersättningen på utsidan av Chantals hand för att hon ska känna när det är lagom varmt. Varsamt visar han sedan hur hon ska hålla pojken halvt upprätt och försiktigt trycka på flaskan så att mjölkersättningen inte råkar hamna i luftstrupen istället.

Dakky dricker törstigt, och på några få minuter har han fått i sig nästan allt i flaskan. Då händer något: pojken vaknar för första gången till och tittar med stora ögon på sin mamma.

– Ser ni, säger Ezechiel. Nu är han för första gången i sitt liv mätt och belåten, och kan använda sin energi till att vara vaken.

Hoppet återvänder

Han tar fram en affisch och visar dem bilderna på andra barn, före och efter operationen. Och det är som att lättnaden i Chantal visar sig i en enda lång suck. Äntligen förstår hon att det finns hjälp att få, att hennes son kommer att få en chans att leva som andra barn, ett helt vanligt liv. Och kanske att även hon får sitt liv tillbaka. Chantal ler för första gången under besöket. Hon har fått hoppet tillbaka.