En dag i logopedens liv

Barn och vuxna med gomspalt har ofta svårt att göra sig förstådda. Våra logopeder spelar därför en avgörande roll genom att hjälpa patienterna att utveckla sitt tal med anpassade övningar. De visar också föräldrar hur barn som inte kan amma ska matas, de samarbetar tätt med våra tandläkare för att ge varje patient bästa möjliga förutsättningar.

Logopeden Liisi Raud Westberg arbetar till vardags på Karolinska Universitetssjukhuset och hon har varit volontär för Operation Smile sedan 2011. Här delar hon med sig av sin berättelse från den första dagen på ett av sina tidiga uppdrag.

På plats i Vietnam

Hue, Vietnam, november 2014

Det är regnperiod i norra Vietnam. Hög luftfuktighet, regnskurar och åska, men ganska varmt enligt svenska mått, cirka 23–25 grader. Vi är på ”Mega Mission” i Vietnam, ett jätteuppdrag där fem team med volontärer från Operation Smile jobbar parallellt under samma vecka i fem vietnamesiska städer. 

Den gamla kejsarstaden Hue ligger en timmes flygresa söder om Hanoi. En tio minuter lång bussfärd från hotellet tar oss till Operation Smiles screening- och operationssjukhus. Trafiken är sanslös. Hundratals ihärdigt surrande och tutande motorcyklar, mopeder och cyklar i konkurrens med bilar fyller gatorna. Klockan är bara sju på morgonen och tidsskillnaden känns i kroppen.

En första dag fylld av förväntan

Utanför Hue Dento- and Stomatology Hospital väntar redan de första patienterna på screening. Dagen innan har vi varit på plats för att rekognosera och ställa i ordning undersökningsplatser. Teamet består av 40–50 specialister från alla världsdelar och ungefär lika många lokala, vietnamesiska, Operation Smile-volontärer.

De första patienterna kommer in, med nummerlapp på bröstet och en mapp med blanketter som specialisterna fyller i med undersökningsresultat och förslag på behandlingsåtgärder. Några patienter är storögda och kanske lite rädda, några blyga, andra glatt nyfikna, pratsamma och kramiga. 

Tolk, tålamod och lyhördhet

Jag delar sal med tandläkarna Monica Barr Agholme från Huddinge och Hanan från Amman i Jordanien. Jag har en tolk till min hjälp. Hon heter Kranh och är medicinstudent från Hue. Min uppgift är att titta i munnen och ta reda på om patienten har svårt att äta och dricka, eller svårigheter med tal, språkförståelse och hörsel. Sedan ska jag lyssna ifall patienter – de som är gamla nog att prata – har en nasal klang eller svårigheter med artikulation och munnens motorik.

De får titta på bilder med olika föremål och namnge dem, räkna till tio och repetera stavelser som pipipi, tititi, kikiki, sisisi. Allt för att jag ska kunna skapa mig en uppfattning om deras uttal. Utan att kunna mer än enstaka ord på vietnamesiska fungerar detta genom att jag först lyssnar på patienten och sedan när tolken eller föräldern upprepar det rätta målordet.

Ganska snart märker jag att Kranh, tolken, förstår principerna och snabbt kan avgöra vad som är normalt och vad som avviker. Vi blir snabbt ett effektivt team, vilket är bra eftersom jag är ensam logoped och kön av patienter lång.

Långsiktigt stöd

Under screeningen gör jag en egen lista över patienterna och grupperar dem utifrån deras logopediska problem. Detta för att under veckan kunna följa upp alla och informera, ge träningsråd och skicka med ”skräddarsytt” träningsmaterial till var och en. Jag samarbetar med tandläkarna när det gäller utformning av gomplattor och träningsråd till de patienter som inte kan bli opererade vid detta tillfälle. De som bor i närområdet får kontaktuppgifter till de två logopeder som finns i Hue, för uppföljning och eventuell ytterligare träning.

Högt tempo och starka möten

Tempot är rasande högt och när klockan närmar sig tre på eftermiddagen märker Kranh och jag att vi varken har hunnit ta paus, äta lunch eller gå på toaletten. Faktum är att det har varit så spännande och intressant hela dagen med alla dessa fantastiska möten, att det inte ens har slagit oss…

I morgon blir en ny, spännande dag!