En kamp mot stigman och tabun

När förlossningsläkaren informerade Dorcus om att hennes son fötts med läpp-käk-gomspalt visste hon inte vad det var. Hon kände besvikelse, men också förvirring över vad det berodde på och vad som hade gått fel under graviditeten. Eller handlade det kanske om häxkraft?

– Jag hade svårt att acceptera det först, men jag var ändå glad att få träffa Kenny. Graviditeten var tidvis besvärlig och jag var lättad att det var över, säger Dorcus.

Gömde undan sonen

När Dorcus och Eric kom hem med Kenny efter en vecka på sjukhuset lät reaktionerna från omgivningen inte vänta på sig.

– Folk skrattade åt mig och sa att jag hade fött ett barn som det var fel på, berättar Dorcus med sorgsna ögon. Det var svårt för mig att inse att min pojke inte var välkommen i samhället. Jag fick kämpa mot stigman och tabun, trösta mig själv och acceptera att han var min son – även när andra sa att han inte var fin.

För att undvika nyfikna blickar och hån och inte minst för att skydda både sig själv och Kenny, bar hon honom på ryggen och hängde en filt över honom när de var ute.

Att familjer splittras och föräldrar separerar är inte ovanligt när ett barn föds med läpp-käk-gomspalt. Pressen från omgivningen, skuldkänslor, stigman och okunskap om vad det beror på blir helt enkelt för mycket och ofta får mamman bära hela skulden.

– Det var tur för oss att Kenny är så lik sin pappa. Det råder ingen tvekan om att Eric är pappa till Kenny. Hade det inte varit så hade han kanske lämnat oss.

En omtumlande insikt

Det har nu gått fyra månader sedan Kenny kom till världen och Dorcus har tagit honom med sig på den sex timmar långa resan till Universitetssjukhuset i Kigali. Här kan han få en kostnadsfri operation om alla värden ser bra ut, det har hon fått veta.

I väntrummet till undersökningssalen är det lätt att lägga märke till Kenny bland de andra som väntar. Han sitter tryggt i Dorcus knä iklädd en solgul t-shirt. Han tittar nyfiket på de andra barnen och sträcker sina små armar mot dem. För Dorcus blev det omtumlande att se andra de andra barnen i väntrummet.

– Jag trodde att jag var den enda som fött ett barn med spalt. Jag känner mig lättad, säger hon.

Undersökningen går bra och snart kommer beskedet: redan dagen därpå ska Kenny få sin operation!

Allt förändras

Nästa dag är det en nervös Dorcus som lämnar sin son till operation. Natten har varit lång och även Kenny har varit orolig. Men snart sitter Dorcus vid Kennys sida igen. Allt har gått bra och hon strålar, tackar Gud och stryker Kenny ömt över kinden innan hon tar honom i famnen.

– Det här förändrar allt, särskilt för vår familj. De som haft svårt att acceptera honom kommer att göra det nu. Och för mig är det en stor förändring, nu behöver jag inte dölja hans ansikte längre. Nu kan jag stolt visa upp honom för alla.

Stora planer för sonen

Ett drygt år efter operationen springer Kenny runt på golvet i familjens lilla hus på bygatan i Gisenyi. Hans pappa Eric är snart klar med sin kund – han är frisör och har en liten salong på ena sidan av rummet. Men han är inte bara frisör, han erbjuder också datortjänster på den andra sidan av rummet, där det står ett skrivbord med en stor, stationär dator som ibland har uppkoppling till internet. Eric plockar vant upp sin lille son i frisörstolen. Han snaggar honom så kort det går, men ändå i en tuff frisyr med tydliga linjer.

– När de kom tillbaka från sjukhuset så var jag överlycklig. Jag har stora planer för honom nu. Jag vill att han ska börja skolan så snart som möjligt och att han ska studera teknologi, säger pappa Eric stolt.

Dorcus ler när hon hör honom prata om Kenny på det viset. Efteråt går hon och den lilla pojken, hand i hand, ut på bygatan och till den lilla marknaden i korsningen. Aldrig att hon skulle gömma sin pojke nu. Den tiden är förbi.