Ett liv av trakasserier

I det lilla huset ryms ett matbord och en sängplats. I hörnet står en liten tv med lång antenn som sträcker sig mot taket och alldeles utanför, i det smala utrymmet innan grannens hus tar vid, står en enkel kokplatta och en välanvänd kastrull. Huset må vara litet, men plats finns för hela stora familjen som samlats för att fira och glädjas med Radimilahy för att han fått en efterlängtad och välbehövlig operation.

En av bröderna plockar upp en sliten gitarr och hela familjen klappar takten och sjunger med. Stämningen är varm och kärleksfull, och den här dagen får barnbarnen kolsyrad fruktdricka och hembakta godsaker – för det som hänt är stort för hela familjen.

Från ensamhet till stor familj

Radimilahy växte upp på landsbygden i en familj med sex söner. Han var den ende av bröderna som föddes med spalt, men det fanns ingen hjälp för honom att få. Familjen levde under enkla förhållanden och skulle inte kunna stå för de kostnader en operation skulle innebära. Dessutom saknades rätt kompetens och resurser för ett sådant ingrepp på landets sjukhus. I ett land som Madagaskar är stigmat stort för den som föds med läpp-käk-gomspalt.

– Jag hade inga kompisar när jag var liten. Det hände att jag fick vara med en kort stund, men efter några minuter var jag inte välkommen längre, berättar Radimilahy.

Under uppväxten var han ofta ensam och dessutom ofta sjuk. Han säger att hälsoproblemen var en av anledningarna till att han slutade gå i skolan efter bara tre år och i stället började jobba redan i tolvårsåldern.

Och det var just på vägen till och från jobbet som han, då i 20-årsåldern, varje dag promenerade förbi Justines föräldrahem. Kärlek uppstod och även om hennes föräldrar till en början var tveksamma, kände Justine att de var ämnade för varandra. Till slut fick hon föräldrarna att acceptera honom. Med åren fick Radimilahy och Justine sex barn tillsammans, och i dag har de en stor skock barnbarn som ofta besöker dem.

Folk skrattar åt honom

I hela sitt liv har Radimilahy stuckit ut, blivit uttittad och inte kunnat röra sig fritt utan att väcka högljudda reaktioner hos omgivningen.

– Ibland spottar folk på honom. Jag säger ”vad vill du? Varför spottar du på honom? Han är en människa, precis som du, det är bara hans läpp som ser annorlunda ut. Så varför skrattar du åt honom?”, berättar Justine.

Även hon har fått sin beskärda del av trakasserier, och med åren har hon valt att vända andra kinden till. Hon berättar hur folk ropat efter henne, kallat henne elaka saker och menat hon gift sig med Radimilahy för att hon inte kunde hitta någon annan.

– Jag väljer att inte svara, det får stå för dem, säger Justine med allvarlig blick.

”Är det verkligen sant?”

Varken Radimilahy och Justine trodde att den kraftiga spalten skulle gå att åtgärda. Men en dag knackade det på dörren. En av Operation Smiles patientsamordnare från grannbyn hade hört talas om den äldre mannen. Han begav sig dit för att informera Radimilahy om Operation Smile och erbjuda honom möjligheten att få en kostnadsfri operation och chansen till ett nytt liv.

– Jag frågade flera gånger om det var sant. ”Du ljuger inte? Är det verkligen gratis?” För annars skulle det inte gå, vi har inte råd. Men han övertygade oss och gav oss ett datum för när vi skulle vara på plats i Antsirabe, minns Justine.

Hoppet väcktes, men med det även orostankar. Justine var orolig för att Radimilahy inte skulle överleva, men patientsamordnaren lugnade henne och försäkrade henne om att det skulle gå bra.

– Jag förstod att om han får en operation kommer han bli som vem som helst sedan. Då kan ingen längre vara elak mot honom.

En ovanlig dröm

När Operation Smiles uppdrag drar i gång i Antsirabe, på Madagaskars högland, drar Radimilahy återigen ögonen till sig. Men inte för att han inte ser ut som andra, utan för att han är en av få äldre patienter bland alla barn och familjer. Hans vänliga ansikte och varma, bruna ögon berör volontärerna som undersöker alla patienter inför en eventuell operation. Även om barnen är den prioriterade patientgruppen på uppdraget hoppas alla att även Radimilahy kommer att få en operation.

– Jag krossar sten, det är mitt jobb. Och det är dammigt, förklarar Radimilahy. Jag hoppas att jag kan få en operation – jag drömmer om något som andra tar för givet: att kunna stänga munnen och inte behöva dra ner mer damm i lungorna.

Lyckligtvis sätts Radimilahy upp på operationsschemat och en sen eftermiddag sys hans spalt äntligen ihop. Justine väntar oroligt under tiden, och när de båda ses igen är hon lättad och väldigt glad. Radimilahy är också glad, inte bara för sin egen skull.

– När jag såg alla barn som skulle få en operation blev jag glad för dem. De kommer inte att behöva ha det så som jag haft det i mitt liv.

Glädje för hela familjen

Ett halvår efter operationen är familjen samlad i det lilla huset. Skratt och prat blandas med sång och musik. Barnbarnen vill att farfar Radimilahy spelar en gammal favoritsång på gitarr. Justine sitter bredvid och ser ut att njuta av stunden.

– Så mycket har förändrats efter operationen. Nu kan han äntligen svälja ordentligt och har inte längre ont i magen som han brukade ha.

Och för Radimilahy har både hälsan och livet i allmänhet förbättrats.

– Jag mår så mycket bättre nu. Jag känner ingen stress över att vara annorlunda och min hälsa är bättre över lag, jag är så glad att det inte är som förut. Nu lämnar folk mig i fred och i stället för att skrika efter mig hälsar de vänligt på mig när jag är ute. Jag är så tacksam, säger Radimilahy.

Och när han ser sig i spegeln – hur känns det då?

– Äsch, han där i spegeln har jag sett så många gånger förut, säger Radimilahy och ler med hela ansiktet.