”Medverkat i något stort och viktigt”

När Anne-Marie Banning, narkosläkare och volontär, åkte ut med Operation Smile för första gången 2013 anade hon inte hur många medicinska uppdrag som skulle följa. Tillsammans med sina volontärkollegor har hon arbetat i Rwanda, Honduras, Kina och Etiopien. Varje uppdrag har sina egna förutsättningar och det här i Paraguay var inget undantag.

Landet med sju miljoner invånare saknar tillgång till specialistvård och många barn blir därför opererade av läkare och tandläkare som saknar rätt kompetens. Trots goda intentioner leder det alltför ofta till resultat som blir långt ifrån tillräckliga. Vikten av utbildning och kunskapsutbyte mellan lokala och internationella volontärer blir därför ännu större.

Mer än operationer

Det här uppdraget skilde sig från många andra. Endast sex internationella volontärer deltog och arbetade sida vid sida med lokala volontärer som redan fanns på plats. Som teamledare för narkosläkarna bar Anne-Marie ett stort ansvar, men möttes av en varm och välkomnande arbetsmiljö.

– De var mycket tillmötesgående och jag kände mig välkommen. Det är inspirerande att se hur skickliga och hängivna våra lokala volontärer är. Vi opererade parallellt på tre operationsbord och vid varje bord gick lokala läkare och sjuksköterskor bredvid för att utbildas, berättar Anne-Marie.

Ju tidigare, desto bättre

På det här uppdraget var patienterna mellan sex månader och två och ett halvt år gamla – inga äldre barn eller vuxna. Det är ovanligt och för Anne-Marie, som ofta blir mest känslomässigt påverkad av de äldre barnen, var den yngre patientgruppen glädjande.

När ingreppen sker tidigt i livet slipper barnen bära med sig de psykiska sår som annars kan uppstå. För henne handlar det inte bara om det medicinska resultatet, utan om barnens långsiktiga välmående, att få växa upp med en tryggare självbild redan från början.

– Jag kan lätt tänka mig den storm av tankar och känslor som kommer efter en operation. Visst är de lyckliga, men de kan ha svårt att känna igen sig själva i spegeln, och inuti är de ju inte annorlunda. Jag tror att det är väldigt viktigt för våra patienters psykiska välmående att vi kan erbjuda operationer så tidigt som möjligt i livet! 

Drömmen började tidigt

Redan som barn visste Anne-Marie att hon ville bli läkare. Det som lockade var ansvaret. Att få ta hand om patienter i ett avgörande skede av livet, att bidra till lugn när oron är som störst och skapa en känsla av trygghet när den behövs som mest. Men att hon blev volontär beskriver Anne-Marie som en slump:

– Jag vikarierade i Norge och träffade då en av dem som var med vid starten av Operation Smile Sverige. Hon undrade om jag ville följa med ut på uppdrag och självklart ville jag det. Mitt första gick till Nicaragua. Det var en fantastisk upplevelse, trots att det var tufft med långa arbetsdagar under primitiva förhållanden. Men känslan jag tog med mig därifrån var att jag hade medverkat i något stort och viktigt. I min nuvarande livssituation är det faktiskt värt mer än lön och pengar.

Ett möte som stannat kvar

För Anne-Marie har ett möte stannat kvar extra tydligt. De flesta barnen kom tillsammans med sina mammor men det var en liten pojke, knappt sex månader gammal, med en kraftig läppspalt som var där med sin pappa.

 – Efter operationen gick pappan runt med sin son i famnen utan att kunna slita blicken från honom. ”Que lindos, que lindos – gracias!” (Så vacker han är, så vacker han är – tack!). Det var egentligen inte pappans ord så mycket som hans kroppsspråk som gjorde starkt intryck på mig, berättar Anne-Marie.