Flickan i den rosa klänningen

– En patient som jag kom lite extra nära och som verkligen fastnade hos mig var en liten flicka på fyra år. Hon hade en väldigt kraftig dubbel läppspalt, och jag la märke till henne redan i samband med första dagens läkarundersökning, inte minst för att hon var så fin i sin rosa klänning, med blommor.

Erica Skåål, barnspecialistsjuksköterska på Drottning Silvias barnsjukhus i Göteborg kom nyligen hem från sitt allra första uppdrag som volontär för Operation Smile. Hon är full av nya intryck och bubblar när hon berättar om alla patienter som hon mötte på sjukhuset i Siliguri, i nordöstra Indien, och inte minst då flickan i den rosa klänningen. 

– Hon var jättefin efter operationen, men hade väldigt ont och eftersom det var så kämpigt för henne fick hon stanna en extra natt på sjukhuset, säger Erica, och berättar att flickans mormor fanns med som sällskap och därmed var den som försökte trösta.

– Samtidigt gjorde jag och de andra sjuksköterskorna på avdelningen självklart vad vi kunde för att hjälpa, bland annat genom att försöka få i henne medicin som kunde ge smärtlindring. Och så blev hon glad när jag blåste såpbubblor, säger Erica, som under hela uppdraget såg till att ha en liten flaska redo i fickan. 

Samtliga patienter kom från mindre orter och samhällen ute på landsbygden, och i några fall från det närliggande grannlandet Butan. I princip ingen kunde ett enda ord engelska. Därför var de lokala indiska volontärsköterskorna till väldigt stor hjälp, inte minst när det handlade om att tolka.

Erica är jättenöjd med sitt första uppdrag och menar att det motsvarade alla hennes förväntningar, som bland annat innefattade hårt jobb och långa dagar, vilket det också blev. Samarbetet med volontärerna från andra länder fungerade utmärkt och allt rann på smidigt – ändå tills några barn fick diarréer och en pojke visade sig ha löss. Men, problem är till för att lösas…

– Vi hade en extra sal där vi kunde isolera de magsjuka barnen och förse dem med vätskeersättning, och pojken med löss fick ligga avsides med en kirurgmössa på huvudet.

Tyvärr satte diarréerna stopp för operationer för några av dessa barn och detta är det svåraste volontärerna upplever på ett uppdrag; att tvingas sända hem familjer utan att barnet har kunnat få sin operation. Därför är det så viktigt att Operation Smile kan återvända inom kort, till samma ort eller i närheten. De berörda familjerna får då alltid tydlig information om att komma till nästa uppdrag och ibland även hjälp med transport.

Själv åker Erica gärna ut på fler uppdrag, men om det blir just Indien eller något annat land nästa gång spelar inte så stor roll.

– Bara jag får åka iväg igen, gärna redan i vår, säger Erica och berättar hur hon hittade till Operation Smile och hur det kommer sig att hon, utan ersättning, väljer att ta ledigt från sitt ordinarie arbete för att åka ut och hjälpa andra små patienter att få en livsförändrande operation.

– Det var när jag lyssnade på ett föredrag med en sjukhuskollega, som hade varit ute med Operation Smile. Hon visade bilder från ett uppdrag på Madagaskar och jag kände att det där verkligen kunde vara något för mig.

Sagt och gjort, Erica sökte och passerade ganska snabbt nålsögat för att få åka ut på uppdrag. Den sista stötestenen var rent privat; vem skulle sköta om Ericas hästar? Det blev mamma som ställde upp.

–  Jag måste tacka min mor som tar hand om mina hästar – utan henne hade jag aldrig kunnat åka iväg.

Det är också med värme och tacksamhet i rösten som Erica tänker tillbaka på uppdragets sista dag; att säga hej då till de allra sista patienterna var lite extra vemodigt och hon berättar om den kärlek som strömmade från tacksamma föräldrar. Och även om de allra flesta lever under mycket knappa förhållanden dök en och annan mobiltelefon upp, för precis som volontärerna tycker om att ta bilder på sina fina patienter, vill familjerna ha minnen av de volontärer som just varit med och bidragit till att förändra deras liv.

– Det kom fram föräldrar och knackade en på axeln och visade att de och barnen ville ta en gruppbild ihop med en, skrattar Erica.

Det blev många kramar och fina avsked – och för att förstå varandra i den stunden behövde inte de lokala sjuksköterskorna rycka ut som tolkar.