När Samrawit föddes fick mamma Seble panik

Söndag 31 maj är mors dag. Just nu sitter många mammor – framför allt de lite äldre – ensamma och isolerade sedan veckor, ja månader. Mer än någonsin tidigare blir mors dag i år ett fint tillfälle att peppa, hylla och love-bomba en mamma du håller kär. Ger du ett bidrag till Operation Smile får du ett fint gåvobevis att ge bort, samtidigt som du hjälper andra mammor, som Seble här nedan, att förändra livet för ett älskat barn.

Ge en mors dag-gåva

Strax utanför staden, med sitt vimlande folkliv med försäljare som ropar ut sina varor,  getter och får som betar av det gräs de hittar längs de gamla stenbelagda gatorna, och med tusentals rangliga ”bajajer”, de motorcykeltaxifordon som kännetecknar Jimmas stadsliv, bor Samrawit och hennes lilla familj i en klunga av små lerhus med halmtak, omgivna av bananträd och bambu. 

Huset har Mamu byggt alldeles själv, berättar han stolt. Här bor han med sin fru Seble och deras åtta månader gamla dotter, Samrawit. Här bor också Sebles åttaårige son Johannes, från hennes första äktenskap. Hennes tidigare man dog i en bilolycka, men nu är hon lycklig med Mamu. Han är 26 år och hon 24. De är unga och har större delen av sina liv framför sig. Men för inte så länge sedan förlorade de ändå allt hopp om en lycklig framtid. Det var den dagen då deras lilla dotter Samrawit föddes. 

Hon föddes på universitetssjukhuset i Jimma, i sydvästra Etiopien, ett sjukhus som Operation Smile sedan länge har ett samarbete med. Sjukhuset har ett enormt upptagningsområde, på över 15 miljoner människor, men inte en enda plastikkirurg. 

När Seble födde sin dotter visste hon inte vad en läppspalt var för något. Hon hade inte sett någon med det tidigare. När flickan kom ut berättade en sjuksköterska att hon hade ett hål i läppen, och Seble rusade upp och skrek ut sin rädsla och panik. Personalen försökte lugna henne. De sa att det inte var någon fara, att hon måste acceptera det och att det kunde vara mycket värre; hennes dotter hade bara en läppspalt, andra föddes också med en spalt genom gommen – och det är mycket värre, försökte de förklara. 

”Jag tappade huvudet helt”, berättar Seble. ”Jag fick panik eftersom ingen i familjen haft något liknande. Jag förstod inte hur det kom sig att mitt barn föddes så.” 

När Mamu fick se sin dotter fick han också panik. Han ringde till sin pappa som helt lugnt sa till honom att ta med sin bebis hem. Det var Guds vilja att hon föddes så och han måste bara acceptera det. Efter fem dagar återvände de till sjukhuset och fick då höra att Operation Smile med ett team av läkare och sjuksköterskor skulle komma åtta månader senare, och att de kunde operera barnet. Allt skulle bli bra, fick de höra. 

Men de åtta månaderna har inte varit lätta. Grannarna tisslar och tasslar, viskar om deras barn, menar att det handlar om vad någon av föräldrarna gjort mot andra – de måste ha skrattat åt någon som hade en läppspalt, och det här var straffet. Eller så måste Seble ha ätit någon medicin som var för gammal. 

”Jag sa bara att de skulle gå därifrån. Det här är Guds vilja och jag måste acceptera det. Men inom mig tänkte jag att det kanske berodde på min spiral som jag har i underlivet. Kanske den hade orsakat det här på mitt barn”, säger Seble. 

Nu har den lilla familjen kommit till sjukhuset i Jimma i hopp om en operation. Operation Smiles team är på plats, redo att undersöka alla patienter som kommit, en del långväga ifrån.  

Operation Smile har kommit till Jimma alltsedan 2006. I början var det medicinska uppdrag med stora, internationella team med volontärer från många länder, som opererade så många barn som hanns med på tio dagar. 

Så småningom förändrades uppdragen till så kallade utbildningsuppdrag, där ett mindre team opererade ett litet antal barn och där fokus istället låg på att utbilda den etiopiska personalen, särskilt kirurger och narkosläkare, för att de skulle kunna bygga upp sin egen plastikkirurgiska avdelning på sikt.  

Nu har uppdraget förändrats ytterligare – till att mer handla om ett stöd för det etiopiska teamet i deras vardagliga arbete. Det innebär att i stället för att Operation Smile tar med sig egen utrustning, mediciner och personal som sedan åker hem igen, är teamet där för att stötta läkarna på deras egna villkor, med deras egen utrustning, den medicin som redan finns på sjukhuset och den personal som alltid är där.

”Den stora skillnaden är att vi försöker använda den etiopiska personalen så långt det bara är möjligt och att vi använder det som finns vad gäller utrustning och medicin. Det är roligt att jobba med de förutsättningar som finns, men också mycket frustrerande eftersom det är mycket som inte är som det brukar vara”, förklarar Malin Hakelius, plastikkirurg från Akademiska sjukhuset i Uppsala och volontär sedan starten av Operation Smile Sverige, 2010. 

”Den här veckan har jag arbetat med Zenebe Teklu, som är allmänkirurg. Han är en väldigt duktig operatör även om han inte är plastikkirurg ännu. Jag tror det är viktigt att människorna här vet att vi vill dem väl, att vi vill vara med och utbilda men att det sker på deras egna villkor. Det är lätt att komma hit och köra över folk och säga att vi vet hur det ska vara.” 

Samrawit är ett av barnen som får en operation under veckan. På operationsdagens morgon är mamma Seble nervös, men samtidigt ivrig. Samrawit har fastat sedan midnatt och är gnällig och trött. Seble vandrar fram och tillbaka i korridorerna med sin dotter i famnen. Så kommer Malin ut för att hämta flickan – ett ögonblick som är oerhört jobbigt för många föräldrar. Men lilla Samrawit är lugn. Hon blickar med stora ögon på Malin. Tillsammans försvinner de in i operationssalen där Zenebe väntar. Han ska assistera Malin och samtidigt lära sig tekniken hon jobbar med. 

I nästan en och en halv timme opererar de lilla Samrawit. Malin visar och instruerar, medan Zenebe lyssnar fokuserat och assisterar med vana grepp. Runt bordet står också de etiopiska, lokala operationssjuksköterskorna som också får lära sig Operation Smiles höga krav på säker kirurgi, där sterilitet och hygien är mycket viktigt.  

”Det här sjukhuset är det enda som finns i den här regionen. Det är över 35 mil till Addis Abeba och de flesta har inte råd att resa dit, så att ha en egen plastikkirurgisk enhet här skulle betyda väldigt mycket. Vi ser många brännskador, trauman och läpp-käk-gomspaltsfall här – så min plan är att utbildas till plastikkirurg för att kunna ta hand om dem”, berättar Zenebe. 

När operationen är över och Samrawits lilla mun sytts ihop och fått en fin form väcker man henne försiktigt. Men när hon bärs ut till föräldrarna har hon somnat igen och pappa Mamu tar emot flickan, medan Seble står som paralyserad. Efteråt förklarar hon: ”När de kom med henne såg det ut som om hon inte andades och jag trodde att hon var död. Jag blev chockad! Men sedan sa läkarna att allt var bra och nu känns allting bra.”  

Seble sitter på sängen och tittar på sin nyopererade dotter. Hon kan inte sluta förundras och, tårarna rinner av glädje och av lättnad över att allt är över. Hon böjer sig fram och kysser sin dotter på kinden. Plötsligt reser hon sig upp och går runt till alla i teamet och ger dem en stor, varm kram och tackar dem av hela sitt hjärta. 

Nästa dag får den lilla familjen åka hem igen. De har fått instruktioner om hur de ska hålla såret rent och hur de ska massera ärret för att det ska bli elastiskt och mjukt. De packar in sig i en liten motorcykeltaxi och åker hem. När de kliver ut och börjar gå på den leriga stigen mot huset inne i bananlunden kommer grannarna nyfiket fram, kikar på Samrawit och kysser flickan på pannan. Seble ler brett och verkar inte ha något emot uppmärksamheten denna gång. Väl framme är snart huset fullt av grannar, släkt och vänner. Seble har kokat kaffe med egenodlade kaffebönor och alla får sig en liten kopp.  

”Jag är otroligt glad! Jag kan inte utrycka mina känslor i ord. Jag är stolt och känner mig inte osäker längre för att visa upp mitt barn. Hon kommer växa upp i ett kärleksfullt hem och hennes framtid känns ljus.”  

Ge en mors dag-gåva