Imany seglade i fem dygn

Tioåriga Imany hade seglat i fem dygn utan att gå iland. Fem dygn  ombord på en enkel liten träbåt, tillsammans med en kusin.  Och så äntligen; nu såg de land. De hade nått sitt mål, den lilla kuststaden Majunga på norra Madagaskar och där, där stod mormor med öppen famn!

Imanys hemby i regionen Melaky ligger avlägset till, och med knappt farbara vägar och dålig infrastruktur var båt enda möjligheten att ta sig till Majunga. Sluter man ögonen kan man nästan se framför sig hur mamma och de båda syskonen, 2 och 13 år, vinkade av sin dotter och syster, utan att veta när de skulle ses igen. Utan att veta om de skulle ses igen. Samtidigt fyllda med hopp; skulle Imany nu äntligen få hjälp?

Bara ett par veckor tidigare hade mormor Zainaba ringt och berättat om en tv-reklam hon sett: En organisation vid namn Operation Smile skulle komma till mormors hemstad, Majunga, och operera barn med läppspalt; barn som Imany.

“Det var ingen tvekan om att hon skulle försöka ta sig hit”, säger mormor. “För min dotter Toaifa skulle det betyda allt om Imany får en operation, så att de äntligen kan få ett normalt liv.”

Och nu hade Imany alltså, lyckligt och väl, klarat av resan dit.

“Jag var inte rädd alls” berättar Imany, när vi möter henne och mormor på uppdragets första dag.

Hon och mormor sticker ut i sina fantastiska klänningar; färgstarka och välskräddade. Trots en extrem fattigdom, i ett land där långt mer än halva befolkningen lever under existensminimum, bär många kvinnor livfullt mönstrade klänningar – inte sällan med en matchande sjal eller söt hatt. Ändå sticker Imany och hennes mormor ut bland de andra; första dagen bär Imany knallrött, nästa dag lila. Förklaringen får vi när mormor berättar att hon livnär sig som skräddare. Hon har själv sytt deras vackra kläder!

”Oj, har ni fått ett handikappat barn?”

Imany är lite blyg, men mormor berättar: Ingen annan i släkten har spalt och alla blev väldigt ledsna när Imany föddes med läppspalt, en kraftig spalt hela vägen upp i näsan. Tack vare att hon föddes på sjukhus kunde läkare berätta för föräldrarna vad läppspalt var för något, att det går att operera. Även om de uppskattade att få höra vad det var som drabbat deras dotter, förstod de också att de aldrig skulle ha råd med en operation.

”Hon ser inte ut som andra bebisar”, nöjde sig vissa släktingar och grannar med att konstatera, medan andra sa ”Oj, ni har fått ett handikappat barn”, men mer nyfiket än elakt, och många frågade om man kunde få läppen att läka ihop. Och på den frågan hade familjen alltså svaret, eftersom läkarna berättat. Allt sedan dess har de försökt hitta en lösning. Men utan att lyckas.

Imany berättar att hon började skolan när hon var sju år. Hon tycker om att vara i skolan och har flera snälla kompisar, men det finns de som är elaka och ropar ”sima” (läppspalten) efter henne.  

“När det händer springer jag hem. Ibland gråter jag”, säger Imany, men trots det längtar hon till skolan nu när hon är här i Majunga. “Mitt favoritämne är diktamen”, fortsätter hon, och avslöjar att hon vill bli lärare när hon blir stor.

“Och så vill jag ha en egen familj.”

Det är lätt att förstå att glädjen stod högt i tak när mormor ringde för ett par veckor sedan och berättade om reklamen hon sett på tv. Lätt att förstå att det kan vara värt en riskfylld resa på fem dygn för att ta sig till hjälpen. Ta sig till staden där Operation Smile med sina volontärer i bästa fall skulle kunna erbjuda hjälp. Erbjuda en operation som för alltid skulle förändra Imanys liv.

Mormor har knappt fått en blund

Efter den obligatoriska hälsoundersökningen, som avgör vilka som ska få en operation, är mormor nervös. Tanken på att tvingas skicka hem sitt barnbarn utan operation skrämmer henne. Hon sov bara korta stunder i natt och under de vakna timmarna bad hon.

“Jag har knappt fått en blund de senaste nätterna. Jag skulle bli så lycklig om hon får en operation. Hon har rest så långt, så vi hoppas verkligen.”

Imany då, hur kommer hon att reagera om beskedet blir postivit?

“Lycklig, jag skulle bli lycklig!“

Och så, dagen efter hälsoundersökningen, kommer beskedet; Imany ska få en operation! På uppdragets andra operationsdag står hennes namn, med stora bokstäver, inskrivet i volontärernas schema. Hon är ett av 114 barn som valts ut för att få en operation under veckan.

“Jag är oerhört lycklig”, säger Zainaba. “Nu ber jag för att operationen ska gå bra.”

”Glada nyheter”, ropar hon i telefonen, som ringer titt som tätt… Släkten bor utspritt och alla är nyfikna på hur det går för mormor och Imany.

Tidigt på operationsdagens morgon möter vi Zainaba och Imany på sjukhuset. Mormor bara skrattar ”Ja, ni behöver inte ens fråga; jag är otroligt lycklig!”

Efter en sista kontroll för att se att Imany är frisk får hon fortsätta till lekterapin. Där tar den Kristina Silfvenius, specialpedagog och lekterapeut, emot. Lekterapin bidrar till att avleda stressen. Här finns leksaker och spel som öppnar en helt ny värld och de flesta blir som uppslukade. Imany tvekar inte; hon ritar, trär halsband – och som hon borstar, fluffar och flätar Barbiedockornas hår! Men i lekterapin ingår även ett nog så viktigt moment; nu får barnen se bilder från operationssalen, lyssna på varandras hjärtan och testa narkosmasken. Nallar och dockor får också pröva. Leken avdramatiserar sjukhusmiljön och gör att barnen inte upplever allt lika skrämmande när de ska andas i den riktiga masken. När narkosläkaren och volontären Ulf Hildingsson en stund senare kommer för att hämta Imany till operation sticker Kristina till henne en av dockorna. Den lyckan!

Mamma gråter i telefonen  

En dryg timme senare sitter mormor vid Imanys sida. Hon stryker sitt barnbarn över håret och pratar mjukt: ”Mormor är här. Allt är bra. Din mamma kommer bli så glad. Snart går ni tillsammans till marknaden. Var inte rädd min flicka. Jag tittar på dig nu, men du kan sova om du vill…”

Så piper telefonen till. Det är mamma Toaifa som ringer. Väntan måste ha varit olidlig, men mormor har glädjande besked: ”Hon mår bra! Hon ligger här bredvid mig och sover. Jag har sagt att hon inte behöver vara rädd. Hon är så vacker!” I andra änden gråter mamma: ”Är det verkligen sant? Har hon opererats nu? Hur ser hon ut? Kan du skicka en bild?”

Men nej, hur gärna mormor än skulle vilja kan hon inte skicka en bild; mobiltelefonerna är av äldre modell. Mamma Toaifa får vänta ett par veckor innan hon får se sin dotter. Först väntar efterkontroll hos Operation Smiles läkare om en vecka och därefter tar seglatsen tillbaka sin tid.

Jo, det är sant. Hon har opererats nu!

“Jag vill ligga åt det här hållet, så att jag kan se mormor”, säger Imany, när hon efter en stund kvicknar till.

Mormor, som hunnit med lera samtal, berättar att alla i släkten är så tacksamma över att Imany nu fått en operation. Tillsammans funderar hon och Imany lite kring hur de barn som brukar retas kommer att reagera när Imany snart återvänder hem, med ett helt nytt leende:

”De kommer att bli förvånade att det gick att laga läppen!”

”Vi är så lyckliga. Tack för att ni tagit så bra hand om mitt barnbarn! Jag skulle vilja bjuda alla volontärer på godro-godro*.

Likt en förtrollad prinsessa  

Tänk den som fick vara med när Imany likt en förtrollad prinsessa ett par veckor senare seglade in mot land. Om man sluter ögonen kan man se det framför sig; där står mamma och syskonen, flera grannar från byn. Kanske några av barnen som brukar retas och ropa ”Sima”? Alla tar emot Imany och hennes kusin som hjältar efter den strapatsrika resan. Och Imany, hon bara ler.

*En lokal delikatess; kaka gjord på bland annat kokosmjölk och vanilj.