Indien: ”Jag ska sy en bröllopssari i rosa”

– Det är klart att mina föräldrar blev ledsna när jag föddes. Det är ju helt naturligt, säger 25-årige Tara Shankar, som föddes med läpp- och gomspalt.

– Under hela min barndom blev jag hånad. Jag kallades ”Skurna näsan” och folk skrattade åt mig. Ingen ville komma hem till mig och leka och jag grät ofta.

I Taras hemtrakter finns en stark vidskepelse kring läpp-käk-gomspalt. Om den havande kvinnan skär fisk när det är solförmörkelse, kan babyn drabbas.

– Alla var övertygade om att det var därför min mamma födde mig sån här. Men jag tror inte alls på det, säger Tara Shankar med eftertryck.

Trots alla glåpord kämpade Tara sig kvar i skolan ända upp i gymnasiet. Han pratar bengali, hindi och även lite engelska. För några år sedan träffade han en flicka som han sällskapade med i två år. Tanken var att de skulle gifta sig. Att gifta sig, berättar Tara, är hans stora dröm. Men flickvännen skämdes över Tara och bröt relationen. 

– Hon sa aldrig något, men jag upplevde ändå att mitt utseende hade betydelse. När hon skulle presentera mig för sin familj var hon generad. Hon har gift sig med en annan man nu och har ett gott liv. Det är bra, säger Tara Shankar, och ser ut som om han menar det.

Kort efter uppbrottet fick Tara tips om att Operation Smile skulle komma till staden Siliguri, bara några timmar bort. Han och hans bror tvekade inte, utan lämnade hembyn och åkte dit.

–Du blev skitsnygg!

Dagen efter operationen – för jo, Tara blev en av de lyckliga 116 som fick en operation under Operation Smiles fem dagar på sjukhuset i Siliguri. Nu gick kirurgen Carlos runt till sina patienter för att se resultatet av sitt arbete. Tara Shankars läpp var såklart lite blodig så här dagen efter, men otroligt fin!

Ett drygt år senare möter vi Tara igen. Han är en stilig ung man, dock fortfarande med vissa problem att göra sig förstådd på grund av sitt orena tal.

– Folk förstår mig bättre nu, även om jag har min gomspalt kvar. Jag har fått övningar av en logoped men har inte varit så flitig, säger han förläget. Jag vet att chansen att få gommen opererad är liten eftersom jag är så gammal, men jag är nöjd med det jag fått.

Tara berättar om oroligheter i delstaten Assam. Han och brodern driver ett textilföretag och syr sarier, men affären till vilken de sålt sina plagg har tvingats stänga. Ändå fortsätter Tara att producera hemma, med hjälp av två trampsymaskiner; utan att ha någon riktig plan hoppas han att butiken i Assam kan öppna igen.

Tara petar i maten och tar små tuggor. Hans gomspalt gör att han får äta med en speciell teknik för att maten inte ska åka ut genom näsan. Mobilen ringer gång på gång och till slut svarar han.

– Det var min bror. Han ska gifta sig om en månad. Min stora dröm har ju varit att träffa någon att gifta mig med, men med min läppspalt har det ­varit väldigt svårt.

Så ler Tara Shankar och berättar att han faktiskt har en ny flickvän. Det var en kompis som förde dem samman och nu ses de några gånger per månad vid olika högtider. 

– Fast det kommer dröja innan vi gifter oss. Hon vill gå klart sin utbildning först. Jag ska sy en bröllopssari till henne, i rosa, säger Tara och ser nöjd ut.