En dag i logopedens liv

Den som är född med gomspalt har ofta stora svårigheter att göra sig förstådd på grund av ett orent tal. Våra logopeder fyller därför en otroligt viktig funktion och genomför dels övningar med patienterna under själva uppdraget, dels ger de dem läxor att jobba vidare med på egen hand. Övningarna kan vara ljudhärmning, sånger eller ramsor, allt anpassat efter patientens ålder; ofta för att visa hur man formar munnen eller placerar tungan för att lyckas skapa ett visst ljud ljud. Det är också våra logopeder som visar föräldrar med barn som på grund av sin spalt inte klarar att amma hur de ska mata dem. Logopederna arbetar också tätt ihop med våra tandläkare.

Logopeden Liisi Raud Westman, som till vardags arbetar på Karolinska Universitetssjukhuset, har varit volontär för Operation Smile sedan 2011. Nu, under pandemin, kan hon bara drömma sig tillbaka till något av alla de elva uppdrag som hon hittills varit på. Läs Liisis egen dagboksberättelse från den inledande dagen på ett av hennes första uppdrag.

Dagbok av Liisi Raud Westberg: Hue, Vietnam, november 2014

Det är regnperiod i norra Vietnam. Hög luftfuktighet, regnskurar och åska, men ganska varmt enligt svenska mått, cirka 23-25 grader. Vi är på ”Mega Mission” i Vietnam, ett jätteuppdrag där fem team med volontärer från Operation Smile jobbar parallellt under samma vecka i fem vietnamesiska städer. Totalt ska 700 patienter få en operation.

Den gamla kejsarstaden Hue ligger en timmes flygresa söder om Hanoi. En tio minuter lång bussfärd från hotellet tar oss till Operations Smiles screening- och operationssjukhus. Trafiken är sanslös – hundratals ihärdigt surrande och tutande motorcyklar, mopeder och cyklar i konkurrens med bilar fyller gatorna. Klockan är bara sju på morgonen och tidsskillnaden känns i kroppen.

Nu ska ”screeningen”, den undersökning som alltid inleder ett uppdrag, börja. Spännande! Utanför Hue Dento- and Stomatology Hospital väntar redan de första patienterna. Dagen innan har vi varit på plats för att rekognosera och ställa i ordning undersökningsplatser. Teamet består av 40-50 specialister från alla världsdelar och ungefär lika många lokala, vietnamesiska, Operation Smile-volontärer.

De första patienterna kommer in, med nummerlapp på bröstet och en mapp med blanketter som specialisterna fyller i med undersökningsresultat och förslag på behandlingsåtgärder. Några patienter är storögda och kanske lite rädda, några blyga, andra glatt nyfikna, pratsamma och kramiga. 

Jag delar sal med tandläkarna – Monica Barr Agholme från Huddinge och Hanan från Amman i Jordanien. Jag har en tolk till min hjälp. Hon heter Kranh och är medicinstudent från Hue. Min uppgift är att titta i munnen och ta reda på om patienten har svårt att äta och dricka, eller svårigheter med tal, språkförståelse och hörsel. Sedan ska jag lyssna ifall patienter – de som är gamla nog att prata – har en nasal klang eller svårigheter med artikulation och munnens motorik. De får titta på bilder med olika föremål och namnge dem, räkna till tio och repetera stavelser som pipipi, tititi, kikiki, sisisi. Allt för att jag ska kunna skapa mig en uppfattning om deras uttal. Utan att kunna mer än enstaka ord på vietnamesiska fungerar detta genom att jag först lyssnar på patienten och sedan när tolken eller föräldern upprepar det rätta målordet.

Ganska snart märker jag att Kranh, tolken, förstår principerna och snabbt kan avgöra vad som är normalt och vad som avviker. Vi blir snabbt ett effektivt team, vilket är bra eftersom jag är ensam logoped och kön av patienter lång. Första dagen hinner vi bedöma 49 patienter. Då har det bara blivit ungefär tio minuter per patient. I Sverige brukar jag ägna ungefär en timme åt varje patient och då tillkommer dessutom ytterligare tid efteråt för analys av inspelningar och dokumentation. Detta ger verkligen ett perspektiv på hur olika förhållandena kan vara.

Under screeningen gör jag en egen lista över patienterna och grupperar dem utifrån deras logopediska problem. Detta för att under veckan kunna följa upp alla och informera, ge träningsråd och skicka med ”skräddarsytt” träningsmaterial till var och en. Jag samarbetar med tandläkarna när det gäller utformning av gomplattor och träningsråd till de patienter som inte kan bli opererade vid detta tillfälle. De som bor i närområdet får kontaktuppgifter till de två logopeder som finns i Hue, för uppföljning och eventuell ytterligare träning.

Tempot är rasande högt och när klockan närmar sig tre på eftermiddagen märker Kranh och jag att vi varken har hunnit ta paus, äta lunch eller gå på toaletten. Faktum är att det har varit så spännande och intressant hela dagen med alla dessa fantastiska möten, att det inte ens har slagit oss. Kön glesnar så småningom och vi hör att en busslast med ett 40-tal patienter, på väg från ett avlägset distrikt, har kört till fel stad. Vi stannar några timmar innan det avgörs att vi inte ska vänta, utan åka tillbaka till vårt hotell för lite mat och några timmars vila…

I morgon blir en ny, spännande dag!