”Känslan var att jag medverkat i något stort och viktigt”

Hallå där… Anne-Marie Banning, narkosläkare, som just kommit hem från ett uppdrag i Asunción, Paraguay. Detta var ditt elfte uppdrag totalt, men ditt allra första efter pandemins utbrott. Berätta hur det var att nu få åka ut igen!
– Det var fantastiskt! Jag har verkligen saknat uppdragen med Operation Smile. Det är sällan man som allmän narkosläkare i Danmark får möjlighet att göra en sådan stor insats för barns liv.

Du åkte ut med Operation Smile första gången 2013 och har tidigare varit i bland annat Rwanda, Honduras, Kina och Etiopien. Upplevde du något i Paraguay som skilde sig från tidigare uppdrag?
– Detta var ett lokalt uppdrag där vi var sex internationella volontärer som ”gästade” uppdraget. Jag var teamledare för anestesiologerna – narkosläkarna. Jag kände tre av de internationella volontärerna sedan tidigare, men hade aldrig träffat våra paraguayanska kollegor. De var mycket tillmötesgående och jag kände mig välkommen. Det är inspirerande att se hur skickliga och hängivna våra lokala volontärer är. Vi opererade parallellt på tre operationsbord och vid varje bord gick lokala läkare och sjuksköterskor bredvid för att utbildas.

– Jag hade också nöjet att arbeta med min danske kollega Jakob Huusom. Han är full med energi och djupt engagerad yrkesmässigt, men samtidigt en lustigkurre. Allting blir så mycket lättare när man har kul!

Operation Smile finns i Sverige, men inte i övriga Norden. Dock är några av våra volontärer från just våra grannländer – du själv från Danmark. Hur kommer det sig att du sökte dig till Operation Smile? 
– Det var lite av en slump. Jag vikarierade i Norge och träffade då en av dem som var med vid starten av Operation Smile Sverige, sjuksköterskan Gunilla Lööf. Hon undrade om jag ville följa med ut på uppdrag – och självklart ville jag det. Mitt första gick till Nicaragua. Det var en fantastisk upplevelse, trots att det var tufft med långa arbetsdagar under primitiva förhållanden i stark värme och utan luftkonditionering. Men känslan jag tog med mig därifrån var att jag hade medverkat i något stort och viktigt.

Om vi blickar ännu längre bakåt i tiden; varför valde du att utbilda dig till läkare – och sedan narkosläkare?
– Jag har varit läkare i över 39 år. Jag tror faktiskt att jag redan vid 11-12 års ålder kom på att det var det jag ville bli. Jag har alltid varit av uppfattningen att handling är viktigare än ord. Läkaryrket är väldigt spännande och utmanande! Att jag sedan blev narkosläkare var kanske lite av en slump, men mitt intresse väcktes när jag mötte en grupp anestesiologer som var otroligt engagerade och inspirerande. Jag ser en lockelse i att ta hand om patienter som befinner sig i ett så viktigt och avgörande skede i livet, att få bidra till att skapa ett lugn och att få patienten att känna sig trygg. Sedan är det också ett plus att det är en roll som jag har nytta av i internationella sammanhang. 

Var arbetar du till vardags? 
– Jag har arbetat på många platser både i Danmark och utomlands. De senaste sju åren har jag arbetat som överläkare på en stor akutanestesiavdelning vid Hvidovre universitetssjukhus. I somras bestämde jag mig för att avsluta min fasta tjänst och i stället börja frilansa. I år har jag, förutom Paraguay, varit i Tromsø ett par gånger. Det är fantastiskt att själv kunna bestämma när man vill jobba.

Var många av barnen undernärda?
– Vi såg inte några undernärda barn och en av de lokala läkarna berättade att även om fattigdomen är stor i Paraguay svälter inte människor. De fattigaste får hjälp av vänner och grannar om behovet är akut, för någon hjälp från det offentliga finns inte att få. Det finns flera folkgrupper, där den största är spanskättlingar. Urbefolkningen kallas guaranier och har sitt eget språk och egen kultur. Några av grupperna talar inte spanska, vilket är det officiella språket.

– Paraguay erbjuder ingen hjälp till barn som föds med läpp-käk-gomspalt. Den enda kvalificerade behandling som finns är den som Operation Smile ger. Landet har sju miljoner invånare och varje år föds 250–350 bebisar med någon form av spalt. De flesta behöver flera operationer. Tyvärr genomförs många operationer i den inhemska sjukvården av läkare och tandläkare som saknar kompetens och resultaten blir ofta riktigt dåliga. Vi såg flera exempel på det. Det är otroligt mycket svårare att hjälpa de patienterna senare, då viktig vävnad har skurits bort och massor av ärrvävnad har bildats.

• 

  Lourdes Gamarra, 6 månader, var ett av 70 barn som fick en operation under vårt uppdrag i Paraguay i augusti, 2021. Foto: Juan Carlomagno

• 

  Lourdes Gamarra vilar tryggt i mamma Lourdes Battes famn efter sin operation. Foto: Juan Carlomagno

I vilka åldrar var patienterna? 
– Patienterna var i åldrarna 6 månader upp till 2,5 år. På det här uppdraget fanns varken äldre barn eller vuxna. På mina tidigare uppdrag är det annars de lite äldre barnen som har gjort störst intryck på mig. Jag kan lätt tänka mig den storm av tankar och känslor som kommer efter en operation. Visst är de lyckliga, men de kan ha svårt att känna igen sig själva i spegeln, och inuti är de ju inte annorlunda. Jag tror att det är väldigt viktigt för våra patienters psykiska välmående att vi kan erbjuda operationer så tidigt som möjligt i livet! 

Nu är ju ditt jobb främst att söva patienterna och övervaka dem medan de sover, men hann du prata med några föräldrar, eller komma någon lite extra nära?
– Nja, jag hann inte riktigt prata med några, men minns några av barnen lite extra. De flesta hade sina mammor med sig, men ett barn jag minns väl var en liten pojke på drygt 6 månader, med en kraftig läppspalt, som kommit med sin pappa. Efter operationen gick pappan runt med sin son i famnen utan att kunna slita blicken från honom. ”Que lindos, que lindos – gracias!” (”Så vacker han är, så vacker han är – tack!”) Det var egentligen inte pappans ord så mycket som hans kroppsspråk som gjorde starkt intryck på mig.

– En annan bebis minns jag lite extra eftersom vi tvingades skjuta upp hans operation i två dagar då vi inte kunde sätta dropp på honom. Han var väldigt knubbig och hade inte fått i sig tillräckligt med vätska. När vi två dagar senare till sist lyckades bedöva honom och sätta dropp, gick vi till hans mamma och berättade att operationen nu skulle bli av. Hon började gråta av lättnad – nu var hennes barns väg till ett lättare och vanligare liv säkrat.

Vad får du själv ut av att åka på medicinska uppdrag? Vad ”tar du med dig hem”?  
– Känslan av att ha gjort något. I min nuvarande livssituation är det faktiskt värt mer än lön och pengar. Uppdragen ger också en känsla av internationell samhörighet, och ny kunskap – man lär sig nya saker på varje uppdrag. Samtidigt får man en unik inblick i lokala kulturer, likväl som i sina internationella kollegors arbetsvardag.

Vad känner du inför framtida uppdrag nu när du upplevt ett uppdrag ”post-covid”? 
– Jag känner stort hopp. Jag tror faktiskt att allt så småningom kommer att bli nästan som förut. De ”starkaste” av våra programländer kan genomföra fler egna, lokala uppdrag, medan andra länder även framöver kommer att vara helt beroende av oss internationella volontärer, och de resurser och den expertis som vi kan erbjuda.

När hoppas du kunna åka iväg nästa gång?
– Snart – jag har resväskan redo! Nu, som frilansande narkosläkare, behöver jag inte längre förhandla med kollegor om att byta arbetspass, utan har mycket större frihet.