Volontären Malin: ”Den brännskadade kvinnan hade ett helt nytt ljus i ögonen efter operationen”

När våra volontärer åker ut i fält handlar det oftast om att operera barn och unga med läpp-käk-gomspalt, men vi satsar i allt högre grad på att utbilda och på de uppdragen görs olika typer av operationer. Vår volontär Malin Engström, sjuksköterska, var nyligen på ett uppdrag i Jordanien, där lokala narkosläkare och plastikkirurger var under utbildning och där fokus var brännskador.

Berätta – vad tänkte du när du fick frågan om att åka med?
– Jag har varit tidigare på uppdrag både i Rwanda och Etiopien där vi utbildar plastikkirurger och narkosläkare. På de uppdragen har det varit en del brännskador, så för mig var det inget konstigt att göra ett uppdrag med bara brännskador. Plastikkirurgerna är som sagt under utbildning och detta måste ingå i den. Jag har insett att det finns enormt många brännskadade barn eftersom de i vissa länder fortfarande lagar mat över öppen eld. Även tvätt och personlig hygien sker ofta i närheten av öppna eldar. Det kändes självklart bra att kunna åka ut och göra en insats, även om jag på förhand inte riktigt visste hur uppdraget skulle se ut och exakt vilken typ av operationer vi skulle göra.

Berätta om patienterna som fick hjälp i Madaba – vilka var de? 
– Jordanien har närmare tre miljoner flyktingar, främst från Syrien men även från Palestina och Irak. De bor i stora läger under väldigt knappa förhållanden. Jordanierna vi jobbade med berättade att flyktingarna kan leva i lägren i många år då staten inte tillåter att de jobbar, flyttar till egen bostad eller på annat sätt kommer in i samhället; ett slags limbo i väntan på att antingen bli tillbakaskickade eller att, i vissa sällsynta fall, lyckas ta sig in i samhället. De flesta vi opererade kom från lägren, men några patienter var fattiga jordanier.

– Vi opererade både barn och vuxna, fast majoriteten var under 20 år. När det gäller brännskador handlar det ofta om att en transplantation ska göra ärren finare. Det var det inte frågan om här; att transplantera innebär mycket större och i vissa fall mer smärtsamma ingrepp, med stor risk för infektioner. Nu försökte vi förbättra funktionen där brännskadan satt. Många var brännskadade på bröst och armar och när skadan hade läkt hade det bildats ärrvävnad som gjort huden stel så att de exempelvis inte kunde lyfta sin arm, öppna sin hand eller böja nacken.

– Det var alltså gamla ”läkta” brännskador vi opererade. Alla patienter hade fruktansvärda ärr, som jag aldrig ser här i Sverige, allt hade liksom bara fått läka ihop. Det är svårt att förklara, men tänk dig väldigt fula fullhuds-brännskador som bara har fått stelna. Jag kan tänka mig smärtan som de här människorna har gått igenom!

Fanns det någon patient som du hann komma lite extra nära?
– En kvinna var helt täckt av slöjor. När vi skulle undersöka henne var hon tvungen att ta av sig handskarna och dra upp tröjan och jag såg att hon var svårt brännskadad på både händer och armar. Jag såg även hennes ögon och förstod att hon var svårt brännskadad i hela ansiktet. Hon hade så sorgsna ögon och var väldigt tystlåten, sa bara några få ord till tolken.

– Två dagar senare mötte jag henne på den avdelning där vi förbereder patienterna för operation. Hon kunde bara öppna munnen lite grann och ville inte äta eller dricka framför andra, då det rann ur hennes mun eftersom hon inte kunde stänga munnen om glaset. Jag fick veta att en oljevärmare hade exploderat intill henne för femton år sedan. Hela hon hade fattat eld, så hon var svårt brännskadad över hela kroppen. Hon hade legat i koma i en månad och det var ett under att hon ens överlevt. Efter olyckan lämnade hennes man henne. Hon hade så enormt sorgsna ögon, utan vare sig livsglädje eller hopp.

– Operationen hon fick var liten och då man bedömde att hon inte kunde få narkos på grund av brännskadorna i hals och mun gjordes den under lokalbedövning. Det vi kunde hjälpa henne med var att skära upp mungiporna lite, så att hon skulle kunna prata bättre och äta och dricka lättare. När hon kom tillbaka från operation slogs vi alla av att hon hade ett helt nytt ljus i ögonen, och – hon kunde le! Det var otroligt fint att se; en så liten operation som betydde så mycket för henne! Vi hoppas kunna göra mer för henne på vårt nästa uppdrag här, för hon behöver bland annat en operation för att kunna räta ut sina fingrar.

Hur tänker du kring uppdraget – kan du tänka dig att åka ut på något liknande igen?
– Min reflektion är att detta var tuffare känslomässigt än ett ”spalt-uppdrag”. På dem är det så mycket glädje hos både barn och föräldrar och man ser på en gång en direkt kosmetisk förändring, som kommer att göra enorm skillnad för barnets framtid. Här blir det ingen förändring av utseendet; barnet kommer alltid ha fula ärr av brännskadan. Det kan vi inte förändra. Men, och det kan vara otroligt viktigt i dessa personers liv, de kommer att kunna arbeta i och med att de nu kan använda båda sina armar, de kommer att kunna skriva för att vi har gjort så att de har fått bättre rörlighet i sina händer, och de kommer att kunna leka och använda hela kroppen! Så, ja – jag skulle lätt kunna tänka mig ett nytt brännskadeuppdrag!