HALLÅ DÄR… Jonas Wanbro, narkosläkare och en av sju svenska volontärer på väg till Madagaskar

Operation Smile: Du är en av sju svenska volontärer som 19 april åker på uppdrag till Toamasina, på Madagaskars östkust. Hur ser hjälpbehovet ut på Madagaskar när det gäller läpp-käk-gomspalt – och i vilket skick är de barn ni möter?

Jonas Wanbro: Hjälpbehovet är enormt. Vården på Madagaskar är generellt otillräcklig och större delen av befolkningen har inte tillgång ens till den mest basala sjukvård. Det i kombination med att undernäring är vanligt gör att hälsan hos de patienter som vi träffar ofta är dålig. Vården av barn med läpp-käk-gomspalt är i princip helt beroende av hjälporganisationer som Operation Smile. Det känns väldigt skönt att vi nu kan arbeta på plats igen efter pandemin.

OS: På denna stora ö, med 28 miljoner invånare, finns bara tre plastikkirurger – att jämföras med Sveriges 250. Du är narkosläkare, till vardags på Västerås sjukhus. Vet du något om skillnaderna vad gäller din profession, om du jämför länderna?

JW: Skillnaderna i vård är förstås ofantliga. I Västerås arbetar cirka 45 narkosläkare för att serva ett upptagningsområde på 280 000 människor. När jag var på Madagaskar 2019 fanns det ungefär 20 narkosläkare i hela landet. 

OS: Hur ser dina dagar ut under ett uppdrag?

JW: Dom första dagarna arbetar vi med att “screena” patienter. Det betyder att vi undersöker, provtar och vid behov behandlar patienterna för att får dem i så bra hälsotillstånd som möjligt inför en operation. De bedöms då av vårt team med bland annat sjuksköterskor, läkare, tandläkare och logopeder.

OS: Ni har ofta lokal sjukvårdspersonal som går dubbelt med er, för att kunskap ska lämnas kvar i landet. På vilket sätt kan detta göra skillnad? 

JW: Operation Smile arbetar mycket med att utbilda lokal sjukvårdspersonal för att på så sätt stärka och förbättra sjukvården i landet. Detta är något vi fokuserar allt mer på för att jobba mer hållbart och göra mesta möjliga nytta.

OS: Du har varit ute på 14 uppdrag tidigare. Har du något minne av ett barn som fastnat lite extra hos dig, som du kan berätta om? 

JW:  Jag har upplevt många starka möten med patienter. Jag tänker ofta på en pojke som vi opererade för läpp-käk-gomspalt i Kina. Pojkens pappa hade hittat honom övergiven som nyfödd liggandes i en papplåda bakom en busshållplats. Mannen och hans fru tog hand om pojken och adopterade honom senare. Jag kommer särskilt ihåg hur stolt pappan var över sin son och vilken bra kontakt de hade. Och operationen gick väldigt bra.