Grannarna trodde att Tsaralines läppspalt var ett straff

Den späda flickan, som såg ut att vara i sjuårsåldern, stod i kön och väntade på sin tur för läkarundersökning. Det var september 2019 och uppdraget i Majunga på norra Madagaskar startade just den dagen. Coronapandemin låg bara några månader bort, men ännu hade ingen hört talas om viruset som snart skulle sprida sig över världen. Med blicken i backspegeln blev det extra viktigt för barnen som sökte hjälp då att få en operation – snart skulle våra uppdrag på Madagaskar tvingas ställas in.

En lång resa för hopp om hjälp

När vi, med hjälp av vår tolk, inledde ett samtal med flickan och hennes pappa, fick vi veta att Tsaraline, som fötts med läppspalt, skulle fylla 13 år om knappt tre månader. Det var svårt att tro; när våra volontärer vägde henne visade vågen 18 kilo. 18 kilo. Det motsvarade ungefär vikten hos en genomsnittlig svensk fyraåring. Under läkarundersökningen hostade Tsaraline lite, men hon var både pigg och pratglad, om än lite blyg.

Det var en lokal läkare som bara några veckor tidigare hade tipsat dem om Operation Smile, och det blev pappa Tombolaza som tog med dottern på den nio timmar långa bussresan.

– Vi ville åka till varje pris. Vi hoppades att detta var lösningen på vårt problem, sade Tombolaza, och tillade att han blev mycket förvånad över att se så många andra med spalt.

– Om jag fick en operation skulle jag bli väldigt lycklig, fyllde Tsaraline i. Jag ville gärna ha ett nytt leende. Det skulle vara ”tsara” (bra)!

Livet hemma på Madagaskar

Mamma Mamitiana var kvar hemma med de fem syskonen och familjens djur; ankor, gäss, kycklingar och zebuer (ett slags nötkreatur). Familjen brukade en liten bit jord som varje år gav ungefär åtta säckar bönor och tolv säckar ris. Jämfört med många andra i detta av världens absolut fattigaste länder, där svält ofta förekom, klarade de sig ganska bra.

Tombolaza berättade att det dock alltid hade varit svårt för Tsaraline att få i sig mat. Spalten gjorde att hon inte kunde amma, och de fick därför skedmata henne med mjölk från en av sina zebuer.

”Hon har en spalt, hon har en spalt”

När Tsaraline kom till världen fick Tombolaza vänta utanför, som traditionen är på Madagaskar. När förlossningen var över ropade kvinnorna åt honom att komma: ”Hon har en spalt, hon har en spalt”.

– Både jag och min fru blev ledsna, men vi trodde att vår dotter var en gåva från Gud. Vi gav henne namnet Tsaraline efter ordet ”tsara” (”bra”).

Första steget mot behandling

När dottern var en vecka gammal tog de henne till ett sjukhus. Där fick de information om vad läppspalt innebar och att det var möjligt att operera. Samtidigt insåg de att de aldrig skulle ha råd att bekosta en operation. Även om de hade haft råd fanns det endast tre plastikkirurger i hela landet, som är större än Frankrike, och tillgången till kirurgisk vård var oerhört begränsad.

När Operation Smile besökte den norra delen av Madagaskar hade familjer rest inte bara 10 eller 20 mil, utan ända upp emot 100 mil, i hopp om att få en operation för sitt barn.

Fördomar och hån från omgivningen

Livet för Tsaralines familj hade sedan hennes födelse varit tufft. De tvingades leva med omgivningens fördomar och hån. Längst gick de bybor som tyckte att Tombolaza och Mamitiana borde ha ihjäl sitt barn.

– De trodde att vi stod under en förbannelse och att vi måste döda vår dotter för att bryta den. Andra grannar trodde att vi hade stulit något från en häxdoktor och grävt ner det på vår mark, och att Tsaralines läppspalt var ett straff. Det hade vi inte gjort!

Tsarlines vardag i skolan

Tsaraline berättade att vissa barn, när hon kom för nära, ropade: ”Stick iväg, försvinn”.

– Några är bara för elaka. När det händer springer jag hem, för mina kompisar säger att jag inte ska slåss.

Det var ändå skönt att höra att Tsaraline hade några kompisar som ville leka med henne. Favoritleken var ”partara”, ett slags rollspel med stenar som kunde föreställa till exempel mamma, pappa och barn. Tsaraline trodde att hennes kompisar skulle bli glada om hon kom hem efter operationen.

– De kommer säga att jag är vacker!

För två år sedan började Tsaraline i skolan. Hon trivs jättebra, även om det finns barn som är elaka även där. När det hände, grät hon när hon kom hem. På frågan vad hon tycker allra bäst om i skolan svarade hon utan att tveka:

– Kunskap!

Dagen då allting skulle förändras

Två dagar efter läkarundersökningen kom beskedet: 115 av 193 läkarundersökta barn skulle få en operation under veckan, och Tsaraline var ett av dem! Ytterligare två dagar gick, och det blev tisdag, dagen D. Hoppfulla och glada kom far och dotter till sjukhuset, med transporten från patientboendet. Klockan var bara sex på morgonen, men solen värmde redan.

– Vi har sovit gott båda två och är inte alls nervösa, sa Tombolaza.

Hälsan kom i vägen – Tsarline måste vänta ytterligare

Men under natten hade Tsaralines hosta förvärrats, och när hon mötte volontärerna för en slutlig koll, måste barnläkaren stryka henne från dagens operationsschema. Att sövas när man har en infektion är allt för riskfyllt. Samtidigt fick de besked om att operationen troligtvis skulle kunna bli av två dagar senare.

– Det är bara att vänta, sa Tombolaza, innan de kliver på bussen som skulle ta dem tillbaka till boendet.

En längtan som blev verklighet – Tsarline fick sin operation

Tsaraline behövde vila och återhämta sig för att bli frisk, eftersom operationen som familjen väntat på i så många år skulle äntligen kunna äga rum på torsdag. Tsara! När infektionen gav med sig, kunde hon genomgå operationen.