Hallå där Sture Blomberg – hur gick det i Filippinerna?

Minns ni Sture Blomberg; narkosläkaren som i juli drog iväg på medicinskt uppdrag till Filippinerna? Han är en av våra många helt fantastiska volontärer som regelbundet tar av sin fritid eller semester och åker ut i världen för att ge barn födda med läpp-käk-gomspalt en nystart i livet. Nu är Sture tillbaka och kan berätta att uppdraget gick mycket bra!

Det här var ditt trettonde uppdrag för Operation Smile. Skilde det sig på något sätt från de tidigare?
– Jag hade tidigare arbetat med tre av de fem filippinska narkosläkarna och även en operationssköterska från Sverige, och visste på förhand hur de arbetade; alla var extremt duktiga. Jag råkar tycka att det senaste uppdraget alltid är det roligaste, och det är kanske ett tecken på att alla är lika roliga… Jag greps ofta av en lyckokänsla sent på kvällarna när vi höll på med de sista barnen för dagen. Men det gör jag för det mesta, arbetets glädje helt enkelt. Det kanske förstärktes av att de filippinska teamledarna på narkos- och kirurgisidan spred så mycket glädje omkring sig.

Hur många patienter fick en operation?
– Vi hade planerat att operera 120 patienter parallellt på fyra operationsbord, med ett femte bord för de lite äldre, där man inte behövde narkos utan kunde opereras med lokalbedövning. Men några fick strykas på grund av sjukdom, så det blev 115 till slut.

Är det någon patient som du minns lite extra?
– Ja, jag tänker på två patienter, en pojke och en flicka, i 6-7-årsåldern. Barn i den åldern kan bli lite rädda för det okända som nu ska ske. Men dessa två hade opererat sina läppspalter tidigare. Jag tittade på deras överläppar; så oerhört fina de hade blivit efter de tidigare operationerna – man kunde knappast ana några ärr alls. Nu kom de för att operera sina stora gomspalter, så att de ska kunna prata lite bättre och slippa vara utstötta på grund av att ingen förstår dem. Allvarstyngda små barnansikten – de vet vad som krävs – och de klev bara rakt upp och lade sig på operationsbordet. Jag slogs av deras mod och beundrar dem!

Ni volontärer är ju våra hjältar, men utan våra generösa givare skulle vi inte kunna genomföra alla dessa livsförändrande operationer. Finns det något du som volontär vill hälsa våra givare?
–  Väldigt många människor har sagt till mig att de önskar att de kunnat göra en sådan insats för barnen som vi gör, men att de inte har rätt utbildning. Men godheten och viljan att göra gott finns. Jag kan då berätta att utan deras arbetsinsats (= intjänade och skänkta pengar) skulle inte detta vara möjligt. Vi gör vår arbetsinsats, de gör sin. Vi är alla lika delaktiga. Jag vill att de ska känna detta.

Har du rent av redan något mer uppdrag inplanerat?
– Ja, jag ska åka till Raipur i Indien i november på ett nytt uppdrag.

Läs vår tidigare artikel om Sture