Grannbarnen försökte förgifta Tiaviniaina

– Jag valde namnet Tiaviniaina för att det betyder ”hon som ska bli älskad”, för att visa andra att vi älskar vår dotter, berättar Germaine.

Långt ute på landsbygden, på norra Madagaskar, bor 9-åriga Tiaviniaina, eller Tiavina, som hon kallas, tillsammans med pappa Lucien, mamma Germaine och syskonen Tigana, 6 år, och lille Nicolas, 3 månader. Familjen lever ett oerhört fattigt liv; föräldrarna livnär sig på att bruka jorden på andras marker när tillfälle ges. Ändå är det inte fattigdomen som gör livet riktigt tufft, utan det faktum att deras förstfödda, Tiavina, föddes med läppspalt. 

– Våra grannar tror att jag och min fru skrattade åt någon med ett handikapp när Germaine var gravid och att det är därför vår dotter ser ut så här. De tror att hon bär på en förbannelse som ska drabba hela byn, berättar Lucien.

Grannbarnen gav henne gift

Tiavinas föräldrar blev ledsna när de såg sin nyfödda dotter, men tänkte att det var Guds vilja och något de måste acceptera och att de måste ta ansvar för sin dotter. Men grannarna mötte flickan med avsky och kunde inte acceptera att den lilla familjen stannade i byn. I stället har de genom åren gjort allt för att driva bort dem. I början försökte de förmå dem att frivilligt lämna huset de hyrde, och när det inte lyckades, att få husägaren att vräka dem. 

– De sa: ’Försvinn härifrån, ni drar olycka till trakten’. Några av dem försökte övertala oss att döda vår baby, men det ville vi verkligen inte, säger Lucien allvarligt. 

Livet har kantats av prövningar; Tiavina får inte vara med och leka, och när hon närmar sig någons hus sjasar andra föräldrar iväg henne. Det värsta var när hon en dag kom hon hem och visade något hon fått av grannbarnen att äta. Det såg sött och gott ut, men hon hade inte smakat än. Lucien blev förskräckt och mycket upprörd eftersom han visste att det hon höll i sin lilla hand i själva verket var så giftigt att hon hade dött om hon ätit av det. Det var några föräldrar i byn som låg bakom försöket att en gång för alla göra sig av med Tiavina. Trots det stålsatte sig Lucien och Germaine och stannade kvar; de längtar efter en stad med bättre möjligheter till arbete, men har inte vågat ta steget då de fruktar att det skulle innebära nya, större problem; fler stirrande blickar och än värre trakasserier.

När Tiavina var sju år började hon skolan. I dag går hon i andra klass. Hon tycker om skolan och svarar utan att tveka på frågan vilket som är hennes favoritämne:

– Jag tycker bäst om att skriva. Och på rasten tycker jag om att leka med bollar.

Men många av skolbarnen är elaka. De ropar ”sima” (läppspalt) och några provocerar fram bråk. 

– Men jag har en klasskompis som vill leka med mig, Asina. 

Radioreklam gav nytt hopp

Så en dag, våren 2018, hörde Germaine en reklamsnutt på den lokala radiostationen, om att Operation Smile för första gången skulle komma till staden Majunga och genomföra kostnadsfria operationer på barn med läpp-käk-gomspalt. Hon kunde knappt tro sina öron, men efter att en lärare på skolan också hört reklamen och uppmuntrat dem att åka vågade Tiavinas föräldrar tro på att det kanske ändå var sant! 

Fyllda med hopp genomförde Germaine och Tiavina den långa, skumpiga resan, till fots och med buss. Framme på sjukhuset undersöktes Tiavina av Operation Smiles volontärer, som dock tyvärr gav negativt besked; Tiavina var för undernärd och behövde gå upp i vikt innan hon kunde få en säker operation. Tårarna rann på mor och dotter – det var inte så här de tänkt återvända hem. Innan de gav sig av fick de dock delta i en workshop om näring och kost, och höra om hur viktigt det är att en måltid inte bara består av ris, utan gärna även av lite kött, eller annat protein. Trots att familjen lever i extrem fattigdom, har de sedan dess ändå gjort sitt bästa för att få i sin dotter en mer varierad kost.

Om jag får en operation kommer jag bli en helt ny Tiavina. ’Faly’ – jag skulle bli lycklig!

September 2019: Operation Smile genomför sitt andra uppdrag i Majunga och Tiavinas familj har just avverkat en dygnslång resa – med nytt hopp. För att ha råd med bussbiljetterna har föräldrarna jobbat extra med fiske, och sparat allt till resan. Tiavina har lyckats gå upp i vikt och föräldrarna ber till Gud att hon denna gång ska få en operation. Alla är spända inför läkarundersökningen och Lucien berättar att hela släkten ber för dem. Och Tiavina själv, hon vet precis hur hon skulle känna om hon fick en operation: 

– Jag skulle bli lycklig! Om jag får en operation kommer jag bli en helt ny Tiavina.

”Min glädje tar aldrig slut”

Två dagar senare; det är tidig förmiddag, men solen steker redan het. Familj efter familj går fram till ett bord fullt med färgglada armband. På banden står en veckodag; måndag – lördag, koden för vilken dag man schemalagts för operation. Om man valts ut för att få en operation … 

När Tiavina och Lucien når bordet är det som om tiden hejdar sig en stund. Så griper en volontär efter ett armband. ”Måndag” – Tiavina ska få en operation redan nästa dag! Lucien kramar sin dotter hårt och länge. Ögonen glittrar och han ler brett. Han vill sprida denna goda nyhet och sätter igång och ringer runt till familj och släkt. 

– Min glädje tar aldrig slut. Den blir bara större och större, förklarar han en stund senare. 

– ’Faly’! Jag är lycklig, säger Tiavina, och strålar ikapp med sin pappa. 

Lugn som en filbunke

Tidigt måndag morgon rullar bussen från patientboendet in på sjukhusområdet. Lucien oroar sig inför den sista läkarkontrollen. Inte för att Tiavina verkar det minsta sjuk, men helt säker kan man ju aldrig vara … 

Efter kontrollen får Tiavina tillbringa en lång stund i lekterapin. Hon är lugn som en filbunke och mer än nöjd med att få rita, trä halsband och leka med barbiedockor. När hon får information om vad som kommer att hända under operationen lyssnar hon noga. Så får hon prova att andas i narkosmasken; djupa, lugna andetag. Sedan får förstås barbiedockorna också pröva. 

Klockan har hunnit bli sen eftermiddag när narkosläkaren Ulf Hildingsson, till vardags verksam på Astrid Lindgrens barnsjukhus i Stockholm, kommer fram till Tiavina, sätter sig på huk och småpratar. Så tar han hennes lilla hand i sin och leder henne längs korridoren, in i operationssalen. Efter att ha fått lite hjälp med narkosmasken tar det inte lång tid innan Tiavina sover tungt. 

– Jag är inte orolig alls. Jag litar helt på kirurgerna, säger Lucien, när vi en timme senare träffar honom utanför uppvaket. Men jag ber till Gud hela tiden, lägger han till, och avslöjar därmed att han nog ändå är lite orolig …

”Jag vill studera och jag vill bli mamma”

Snart får Lucien gå in till sin dotter. Han sätter sig på en stol intill sängen och tittar noga på Tiavinas hopsydda läpp – som är otroligt fin. Lite svullen förstås, så här direkt efter operationen, men plastikkirurgen har gjort ett fantastiskt jobb!

– Jag kan inte sluta titta på henne, säger en leende Lucien.

Lucien och Tiavina får sova kvar på sjukhuset. Tiavina, som har fått smärtstillande, har sovit gott. Lucien upprepar gång på gång: 

– Jag är väldigt glad och lycklig.

Dagen därpå: Tiavinas läpp stramar och värker lite. Trots det orkar hon prata; berättar att hon känner sig lycklig, och delar med sig av sina drömmar för framtiden:

– Jag vill gå i skolan och studera. Jag vill bli mamma och jag vill gifta mig.

Vill du bidra till att fler barn som Tiavina får en operation? Ge bort en julklapp som gör skillnad!

Ge en gåva