”Hon önskade bara att hon inte skulle dö”

Hallå där… Mårten Sandberg, narkosläkare, som just kommit hem från ett uppdrag i Dominikanska republiken. Det var ditt första uppdrag efter pandemins utbrott – men ditt 16:e totalt – och du var den andra volontären från Norden som kom iväg. Berätta hur det var att äntligen få åka ut igen! 
– Det var härligt! Jag har saknat detta. Dels på ett personligt plan, dels eftersom jag vet att det varje dag – med eller utan pandemi – föds nya barn med läpp-käk-gomspalt. Så antalet som behöver hjälp ökar, samtidigt som vi det senaste året inte har kunnat åka ut som tidigare.

På vilket sätt märkte ni av pandemin? Hur skilde sig detta uppdrag från de som du varit ute på före coronakrisen?
– Det var faktiskt inte någon större skillnad förutom att vi har blivit ännu bättre på att tänka på den allmänna smittorisken. Sedan har pandemin fört med sig det att vi inte kan operera lika många patienter på varje uppdrag som tidigare. 

Du åkte ut med Operation Smile första gången i augusti 2017 och knappt tre år senare, i mars 2020, just när pandemin slog till ordentligt, var du på Madagaskar på det som blev vårt sista stora uppdrag innan vi fick ställa alla på paus under en period. Det var ditt 15:e uppdrag! På knappa tre år! Hur får du tiden att räcka till och varför har du valt att åka ut på så många?
– Jag brinner för det här, och så har jag en väldigt flexibel arbetsgivare. Annars hade det aldrig gått. Jag har även en väldigt förstående sambo och dotter, som båda vet hur mycket Operation Smile betyder för mig, och som stöttar mig helt och fullt när jag frågar om jag får åka ut på ett nytt uppdrag.

Nog för att du ofta är ute som narkosläkare för Operation Smile, men du är trots allt oftast hemma i Norge. Var arbetar du till vardags? Och vad fick dig att en gång i tiden plugga till just narkosläkare?
– Min huvudsakliga arbetsplats är ambulansflyget vid Oslos universitetssjukhus, men jag underhåller mina färdigheter som narkosläkare genom att även arbeta på sjukhuset i Drammen, där jag för övrigt också bor. Jag började studera medicin med målet att jobba på en av Norges ambulanshelikoptrar. Akutsjukvård, innan patienten når sjukhuset, fascinerade mig då och gör fortfarande. Så innan jag började på ambulansflyget jobbade jag i nästan 20 år på ambulanshelikoptrarna, också vid Oslos universitetssjukhus. 

Hur kom du i kontakt med Operation Smile och varför valde du att engagera dig? 
– Det var en kollega som berättade om Operation Smile. Det lät givande och efter att ha funderat en tid skickade jag en ansökan till kontoret i Sverige och frågade om de trodde att jag kunde bidra med något. Allt gick snabbt och snart var jag ute på mitt allra första uppdrag, i Filippinerna. 

Uppdraget i Dominikanska var ett litet, lokalt uppdrag, där nästan alla volontärer är från just det landet. Hur skiljer sig ett sådant från ett större, med främst internationella volontärer?
– Den stora skillnaden, förutom just storleken, är att det kan bli en del språkliga utmaningar. Jag kan ingen spanska och många av de lokala volontärerna pratar bara lite engelska, så det kräver kreativitet från båda sidor för att göra sig förstådd. Det kan vara lite påfrestande, så jag har faktiskt lekt med tanken att lära mig i alla fall grundläggande spanska, men har inte kommit till skott ännu. Jag upplevde samma sak i Nicaragua och Honduras där jag också varit på uppdrag.

Ett uppdrag inleds alltid med en ordentlig hälsokontroll av alla som söker hjälp. Hur mådde dessa patienter överlag? Är det exempelvis vanligt att barnen är undernärda? Vad mer kan sätta stopp för en operation? 
– På det här uppdraget var det ingen patient som var undernärd. Hälsoläget i Dominikanska republiken är bättre än på många andra håll. Däremot hade vi flera patienter med hjärtfel och några hade tidigare genomgått avancerad hjärtkirurgi. Patienter med den typen av problem kan vi tyvärr inte hjälpa på ett uppdrag; det är för riskabelt att ge dem en spaltoperation. Men Operation Smile försöker alltid hjälpa på något sätt och hänvisa dem vidare och det känns skönt att veta.  

Hur prioriterade ni när ni valde ut vilka som skulle få en operation och hur många opererades slutligen?
– Det här var ett litet uppdrag, där vi opererade 13 patienter. Många hade gomspalt, men sista dagen opererade vi som alltid endast läppspalter, som är lite enklare och har lägre komplikationsrisk. 

Hur många patienter fick du söva under de tre operationsdagarna?
– På det här uppdraget var jag ”teamleader” för narkosläkarna, vilket betyder att jag hade en övervakande funktion och var med på samtliga operationer. Enligt Operation Smiles säkerhetsföreskrifter ska det alltid finnas två narkosläkare på plats när patienten sövs. På båda operationsborden var narkosläkarna lokala, alltså från Dominikanska republiken. Vi har väldigt många duktiga lokala volontärer inom organisationen! 

Nu är ju ditt jobb främst att söva patienterna och övervaka dem medan de sover, men hann du prata med några? Kom du någon lite extra nära?
– Mja, språkbarriären och tidspressen gör att man inte hinner prata så mycket med patienterna. Med ett undantag denna gång, nämligen när det saknades en signatur innan vi kunde påbörja en operation. Patienten var en extremt charmig tioåring och kirurgen fick agera tolk. När jag frågade henne vad hon mest av allt hoppades på gällande operationen svarade hon helt lugnt att hon bara önskade att hon inte skulle dö. Jag förklarade att det skulle vi allt se till, och frågade sedan vilket resultat hon såg framför sig. Hon sa då att hon hoppades bli lik sin mamma, och tillade att hon inte var helt nöjd med de gener hon fått; av sju syskon var det bara hon som fötts med spalt. Jag kan tillägga att operationen gick mycket bra!

Ni volontärer jobbar ju alltid långa dagar, men hann du känna av stämningen i landet? Du har varit där på uppdrag tidigare, 2018. Var det något som du upplevde annorlunda nu? 
– Viss skillnad var det. Efter klockan 21 rådde utegångsförbud och det blev jag varse i och med att jag landade vid midnatt på ditresan. Vi hann bli stoppade av både militär och polis flera gånger på vägen till hotellet. Sedan var det obligatoriskt att testa sig för covid och väldigt många bar munskydd, men det är ju vardagsmat även här hemma och det hade väl varit märkligt om det inte varit så.

Vad känner du inför framtida uppdrag nu när du har sett hur ett uppdrag ”post-covid” kan se ut? Känner du dig bekymrad eller spirar hoppet hos dig?
– Jag tror att Operation Smile snart kan dra igång verksamheten som vanligt på vissa håll i världen, exempelvis just på Dominikanska. Andra länder, som Indien, lär dröja. Vi är ju helt beroende av samarbete med lokala sjukhus för att kunna genomföra våra uppdrag och kan såklart inte åka till platser där pandemin ännu härjar och sjukvården fortfarande går på knäna. 

När hoppas du kunna åka iväg nästa gång?
– Så snart som möjligt. Gärna redan till hösten, men så här i pandemitider är det svårt att sia om när det kan bli av. Men hoppas kan man ju alltid!