Helena hade velat åka på ett medicinskt uppdrag sedan 2018 då hon som ST-läkare följde med en kollega på ett uppdrag till Ghana. Men det var först när hon samlat på sig erfarenhet av yrket som narkosläkare på universitetssjukhuset i Umeå som hon kände sig redo att själv åka som volontär.
– Att jag jobbar med barn på min arbetsplats var för mig en förutsättning för att jag skulle våga åka på uppdrag med Operation Smile. Nu, i efterhand, är jag otroligt tacksam för att jag fått göra det här. Jag upplever att jag sällan på jobbet i Sverige kommer i närheten av den koncentrerade nytta man lyckas skapa under ett uppdrag på bara några dagar för de här barnen.
Kommunikation över språkgränserna
Helenas första uppdrag gick till Santo Domingo, Dominikanska republiken, där 52 barn under en knapp vecka fick en livsförändrande operation. Helena deltog som enda svensk volontär och hon fascinerades av hur bra kommunikationen flöt på i operationssalen. Och inte minst hur bra dynamiken fungerade.
– Jag pratar inte spanska, men det går ändå på något vis. Många pratar bra engelska och det finns andra sätt att förmedla sig än med ord. Att sätta ihop ett team med människor som inte känner varandra, som är i olika åldrar, pratar olika språk och kommer från olika professioner, och som ska jobba tillsammans – det är ett förunderligt psykologiskt fenomen. Jag tror nog att man oftast får ut det bästa av gruppsykologin!
Uppdraget bjöd på intensiva dagar med högt tempo. Att arbeta med annan utrustning och andra läkemedel än till vardags, och dessutom med nya bekantskaper, kunde emellanåt kännas påfrestande. Helena säger att det hände att hon kände stressad och otillräcklig under de långa operationsdagarna.
– Men den övervägande känslan är ändå eufori över att det fungerar och att man kan hålla en så hög säkerhetsnivå. Det är också extremt nyttigt för en välfärdsbebis som jag att plaska utanför min trygga ankdamm och vara den som inte alltid förstår och hänger med.
En befriande insikt
En av de stora skillnaderna när det gäller arbetet i Sverige och Dominikanska republiken är den relativt sett enklare utrustningen.
– Här hemma har vi trasslat in oss i ett extremt högteknologiskt beroende. Insikten att det funkar fint ändå är befriande, säger Helena.
En överraskning för Helena var hur barnen interagerade med henne och de andra volontärerna. Hon upplevde att barnen på uppdraget visade en helt annan tillit före sövning än vad hon är van vid hemifrån.
– Vad är det som gör att de inte tvekar när de ska andas in narkosgas och bli sövda? Jag är van vid att de klamrar sig fast vid sina föräldrar. Barnen jag träffade på uppdraget kröp in i famnen på oss volontärer när vi hämtade in dem till operationssalen. Det är svårt att säga varför det är så, men det var en reflektion jag gjorde.
Ett oändligt behov
Behovet av spaltvård är oändligt då det hela tiden föds nya barn med läpp-käk-gomspalt som riskerar ett liv i utanförskap. Helena betonar att det är därför det långsiktiga arbete som Operation Smile gör är extra viktigt. Att bygga upp den lokala organisationen så att rätt vård finns tillgänglig året om är helt avgörande.
– Jag är otroligt tacksam för att jag fått göra det här. Både för min egen skull och för den droppe av minskat lidande jag kan bidra med. Att jag får möjlighet att använda min utbildning till att hjälpa någon som inte haft samma slumpmässiga tur som jag att födas i ett land där vi tar gratis sjukvård och utbildning för givet. För mig är den upplevelsen en gåva.