”Jag vill nästan inte tänka på hur det är utan hjälp”

När en spalt upptäcks vid ultraljudet möter Åsa familjen redan innan barnet är fött. Annars träffar hon vanligtvis en ny patient redan på BB, och inte sällan blir det startskottet på en lång relation.

Kort insats med lång effekt

I Sverige följer Åsa sina patienter fram till att de är 19 år gamla. Som volontär för Operation Smile är tidsramen en helt annan. Under knappa två veckor träffar hon både patienter och utbildar lokala kollegor. Men effekten blir långvarig: med utbildning i fokus hoppas Åsa bidra till att fler patienter får möjlighet till talförbättrande operationer och talträning.

– Jag känner väldigt starkt för att vara med och utbilda på plats. Med min yrkeskunskap kan jag stärka mina lokala kollegor i Ghana, och det har varit oerhört givande. Jag vill hemskt gärna vara med och utrota behovet av mig själv: att föra över kunskaper och etablera hållbara arbetssätt, säger Åsa.

Förödande konsekvenser utan stöd

En drivkraft att engagera sig som volontär är vetskapen om vad ett liv utan talförbättrande kirurgi eller talträning innebär.

– När luft läcker upp i näsan blir talet nasalt och även om uttalet är korrekt kan de här patienterna uppfattas som mindre intelligenta människor – trots att de inte är det. Jag vill nästan inte tänka på hur de här patienterna har det om de inte får hjälp, säger Åsa med sorgsen röst.

I ett land som Ghana är det inte ovanligt att barn som har ett avvikande tal inte börjar i skolan, vilket får konsekvenser för hela livet. Det är där Åsa och hennes kollegor kommer in i bilden. De kan, genom att undersöka hur en patient formar ljud och skapar tryck, bedöma vilken insats som hjälper en patient bäst. I vissa fall kan det vara en talförbättrande operation, i andra bedöms talträning vara bästa stödet, men ofta behövs en kombination av de båda.

– Talet är så viktigt för hur patienten uppfattas. Vi logopeder har en viktig roll för att hjälpa patienten att nå dit. Samtidigt går det inte alltid att nå hela vägen till ett perfekt tal – och en del av arbetet handlar om att hjälpa både barn och föräldrar att acceptera det.

Åsa Okhiria Logoped och volontär

Jag känner väldigt starkt för att vara med och utbilda på plats. Jag vill hemskt gärna vara med och utrota behovet av mig själv

Möten som stannar kvar

Trots att Åsa möter många patienter under sina volontäruppdrag finns det vissa som stannar kvar lite extra.

– Många har stannat kvar hos mig … Jättemånga, säger hon och stannar upp. Nu börjar jag nästan gråta, det gör jag alltid.

Hon berättar om en liten pojke hon nyligen träffade. Bara fyra år gammal med en komplex diagnos. Förutom en gomspalt hade han också sammanvuxna halskotor som gjorde att hans rörlighet var kraftigt begränsad. För honom hade en operation kunnat göra stor skillnad, men just den här gången var riskerna för stora.

– Jag hoppas så att han kan få en operation vid ett annat tillfälle. Han var en underbar liten människa som gjorde stort intryck på mig.

En annan patient hon minns särskilt väl var en man som hon träffade för ett år sedan och som fick talförbättrande kirurgi. Sedan dess hade han fått talträning av en av de ghananska logopederna varje vecka. Ett år efter operationen träffade Åsa honom igen och då hade operationen tillsammans med talträningen gjort hans tal otroligt mycket bättre.

– Man vill bara gråta då också, fast av glädje.

Nya perspektiv

Jämfört med hur Åsa arbetar under svenska förhållanden är skillnaden i resurser stora. Separata rum, pedagogiska material och leksaker är inte en självklarhet i Ghana, men teamet hittar alltid vägar framåt.

– Det är fantastiskt att se hur lösningsorienterade alla är och hur de verkligen sätter patienten i fokus i alla lägen.

Erfarenheterna har också påverkat hur hon ser på sitt eget arbete hemma i Sverige.

– Jag är otroligt imponerad av vad de kan göra med väldigt små resurser. Det inspirerar mig i mitt jobb här hemma – och en sak är säker: jag kommer aldrig att klaga på min egen arbetssituation igen.