”Jag kände mig inte stark nog”

När Rudis dotter Kensey kom till världen dröjde det tre långa, förvirrande och skräckfyllda dagar innan han vågade besöka sin dotter. Han var rädd att han skulle få en chock. Kensey föddes med läpp-käk-gomspalt, vilket Rudis aldrig tidigare sett. Lantarbetaren, som lever med sin familj i en avlägsen och extremt fattig region i Honduras, blev både rädd och orolig.

 – Jag kände mig inte stark nog att se min dotter, säger Rudis. Jag var rädd att jag skulle få en chock när jag såg henne.

Kenseys spalt hade inte upptäckts via ultraljud och ingen av föräldrarna hann se hennes ansikte i samband med förlossningen. Inte heller fick de någon förklaring till vad som var fel på deras dotter under de där första stressiga minuterna.

– Raquel, min fru, blev väldigt ledsen och började gråta. Hon berättade att läkarna hade sagt att vår bebis har något fel med sin mun, men att de inte visste vad det var.

Rudis övervann sin rädsla

När läkarna så småningom berättade att Kensey hade spalt blev de nyblivna föräldrarna förkrossade. Rädslan för det okända var stor. Först tre dagar efter att dottern fötts bestämde sig Rudis för att övervinna sin rädsla. När han till slut fick se Kensey blev han själv förvånad över sin reaktion.

– Alla negativa tankar försvann när jag lyfte upp min bebis och höll henne i famnen. Och när jag pussade henne fylldes jag av kärlek.

En vänlig läkare informerade Rudis om Operation Smile Honduras. Han berättade att det om några månader skulle genomföras ett medicinskt uppdrag i staden Santa Rosa de Cópan. Det betydde att Kensey precis skulle ha hunnit bli tillräckligt gammal för att kunna få en operation.

Rudis och Raquel blev jublande glada över beskedet. De skulle aldrig haft råd att själva betala för en operation, men nu fylldes de av hopp. Rudis skrapade ihop så mycket pengar han kunde för att betala bussresan till Santa Rosa de Cópan.

En tanke börjar gro

Under hela uppdraget noterade Operation Smile Honduras team Rudis enorma engagemang för att Kensey skulle få en operation. Efter viss väntan meddelade det medicinska teamet till slut att hon var frisk nog för att få en operation av sin läppspalt. Rudis blev överlycklig.

När det var dags och läkarna tog med Kensey in i operationssalen var Rudis ändå nervös. Under tiden som Operation Smiles medicinska volontärer genomförde en mycket lyckad operation tog han hjälp av sin tro och bad till Gud.

– Jag la mitt liv i Guds händer för att min dotters operation skulle bli lyckad.

När Rudis återförenades med Kensey svämmade känslorna över. Och förmodligen var det just i detta ögonblick som tanken började gro inom honom om att han skulle vilja bistå andra honduranska familjer att få hjälp via Operation Smile.

Ett livsförändrande samtal

Fyra månader efter att Kensey fått sin första operation ringde Rudis telefon. Det var Operation Smile Honduras – och den här gången var det de som bad honom om hjälp. Rudis fick frågan om han kunde tänka sig att som volontär söka igenom sina hemtrakter, en avlägsen bergsregion i västra Honduras. Hans uppgift skulle bli att hitta patienter, särskilt vuxna, tonåringar och barn, så att de skulle kunna bli opererade av Operation Smile.

Rudis, som var tacksam över den hjälp hans dotter fått genom Operation Smile, accepterade entusiastiskt erbjudandet.

– Jag trodde aldrig att Operation Smile skulle ringa mig om något så viktigt. Jag ville hjälpa dem eftersom jag känner i hela mitt hjärta att det de har gjort för min dotter är väldigt stort.

Rudis har lyckats skapa värdefulla förtroenden mellan sig och de familjer och patienter han hjälpt. Han har, trots att han inte kan läsa eller skriva, visat sig vara en mycket skicklig och kommunikativ patientrekryterare. Han har lätt att få kontakt med familjemedlemmarna.

– Mitt liv har förändrats en hel del. Tidigare hade jag inte så mycket kunskap – ingenting att erbjuda. Nu känner jag mig fylld av kärlek och uppskattning och det är därför jag jobbar med patienterna. Jag är glad, motiverad och lycklig över allt som Operation Smile har gjort för mig. Och jag känner att jag verkligen kan bidra.