Filippinerna: Apolinario längtar efter sin operation

14-årige Apolinario är en blyg och stillsam pojke. Han ger ett mjukt och rart intryck och verkar mån om att svara på de frågor han får. Han berättar att han sedan många år arbetar på sockerfälten, eftersom han är tvungen att försörja sina fem småsyskon.  

Föräldrarna lever, men mår båda psykiskt dåligt och klarar inte att ta hand om alla sina barn. Apolinario bor därför hos en granne sedan fyra år. Arbetet upptar all hans tid och han går inte i skolan. Där gick han bara i ett år innan han började arbeta på fälten.  

– Jag trivs med mitt jobb och vill fortsätta med det. Jag vill inte börja i skolan igen, säger Apolinario med låg röst.  

Apolinario föddes med en enkelsidig läppspalt. Han brukar inte bli retad för sitt utseende och han har kompisar, men han säger att han är väldigt glad att han om bara några timmar ska få en operation – och sedan se ut som alla andra. Apolinario har kommit till Operation Smiles uppdrag i Bacolod City tillsammans med en barnmorska från den lilla staden där han bor, flera timmars resa bort. Det var när barnmorskan kom hem till familjen för att förse Apolinarios småsyskon med vitaminer som hon upptäckte att den äldste sonen hade läppspalt. Hon bestämde sig genast för att ta med pojken till nästa uppdrag för att se om han kunde få hjälp av Operation Smiles volontärer. Och här är de nu! 

Apolinario är schemalagd på uppdragets allra första operationsdag, men sist av alla denna dag. Det blir en lång väntan, utan mat och dryck, eftersom han snart ska sövas. Så, ett par timmar innan det är dags visas han in till lekterapin. Här får alla barn och deras föräldrar eller medföljare tillbringa en dryg timme inför operationen. En lekterapeut visar på ett pedagogiskt sätt, med hjälp av gosedjur, hur det går till att andas i en narkosmask och hen berättar att barnen inte kommer att känna någon smärta alls under operationen. Och så finns det tid för lite lek. Apolinario spelar ett slags bingo ihop med några studentvolontärer, och ser ut att stormtrivas. Han ler och skrattar med de andra och när han står som segrare vid spelets slut strålar det om hela honom!  

Klockan tickar på och operationsdagen lider mot sitt slut. Det har varit många gomspaltsoperationer på det operationsbord dit Apolinario ska, och det dröjer innan det blir hans tur. Han väntar tålmodigt, utan minsta knorr, trots att han måste vara både hungrig och trött. Så, till sist, öppnas äntligen dörren och en narkosläkare kikar ut: ”Apolinario?”  

Apolinario ler stort som svar på frågan. Vi slår våra knogar mot varandra i ett ’hej då’. Han glider ner från bänken och slinker in i operationssalen. 

Nästa morgon hittar vi 14-åringen inne på vårdavdelningen. Han har en tejpbit över såret där läkaren skurit och sytt, men ser i övrigt pigg, glad – och cool – ut. Så, hur känner han sig? 

– Jag är glad! Operationen betyder att jag kommer se ut som alla andra. Livet blir enklare, säger Apolinario och slår sig ner på en stol i korridoren för att vänta in barnmorskan, så att de tillsammans kan påbörja den långa resan hem.