Filippinerna: Joseph drömmer om att bli polis

Minns ni Joseph, den lille pojken som bor i slummen en timme utanför storstaden Cebu, och som tidigare tillbringade hela dagarna med sin pappa för att samla skräp som de sedan sålde för en spottstyver? Vi har berättat om honom tidigare. Joseph föddes med dubbel läppspalt och gomspalt och fick inte vara med de andra barnen och leka, utan var i stället allas hackkyckling på grund av sin missbildade mun.

Men så kom hans familj i kontakt med Operation Smile och allt förändrades; 2015 fick Joseph en operation för sin läppspalt och året därpå opererade vi hans gomspalt. Plötsligt fanns inget hinder för att Joseph skulle gå i skolan och få samma förutsättningar som alla andra i hans omgivning. Nu fick han vara med och leka och de som tidigare mobbat honom blev hans kompisar. Framtiden fylldes av hopp; nu skulle han kunna skaffa sig en utbildning och slippa det slitiga och olönsamma arbetet som sopletare.  

I somras åkte vi hem till Joseph och träffade honom igen. Två år efter hans sista operation, då gommen syddes ihop, är det en glad och pigg liten kille som möter oss och som utan att tveka en sekund hoppar upp på en pall och sätter sig tillrätta för en pratstund. Joseph är ganska blyg och sparsam med orden, men han har hela tiden ett leende på läpparna och ögonen glittrar.  

Joseph har hunnit bli sju år. Han går i andra klass och tycker om att gå i skolan. Han kan skriva lite grann och han läser redan engelska. Favoritämnet är dock filipino: ”För det är så lätt”. På rasterna är de många som leker tillsammans; inga speciella lekar, utan lite allt möjligt.  

– Jag har många kompisar nu. Ingen retar mig längre. Jag har tre bästisar på skolan, säger Joseph och berättar att han har två bästisar hemma också, bland grannbarnen.  

Trots att Joseph var så liten när han fick sina operationer minns han en del av hur livet var tidigare; då, när de andra barnen retade honom och ropade ”bungi, bungi” (läppspalten) efter honom. Då, när han inte blev insläppt i gemenskapen, när han inte fick vara med i lekarna mellan skjulen i slumkvarteren. Ibland pratar de om den tiden hemma och då känner Joseph sig ledsen. Men nu är han bara lycklig: ”I am happy now!” Förutom att Joseph nu ser ut som alla andra barn, gjorde gomspaltsoperationen även att han kan prata rent. Och äta utan att maten kommer ut genom näsan!  

– Det är stor skillnad, säger Joseph, och hans bonusmamma instämmer i bakgrunden: ”Det är verkligen stor skillnad. Nu kan han ju prata och när vi går ut behöver vi inte känna oss uttittade. Vi är helt normala, som alla andra, nu.” 

Just i dag är Joseph ledig från skolan, trots att det är torsdag, men annars tar han på sig sin skoluniform och sin ryggsäck och travar i väg varje vardagsmorgon. Skolan ligger så nära att han går hem och äter lunch med sin bonusmamma och några av syskonen. Josephs biologiska mamma dog för några år sedan, i en hjärtsjukdom. Hans pappa samlar fortfarande sopor, men numer får han klara sig utan Joseph. På helgerna följer Joseph dock med för att hjälpa sin pappa att rota runt bland stadens sophögar.  

Framtiden då – hur ser Joseph på den? Jo, det verkar bo en liten äventyrare i honom:  
– Amerika. Jag ska sätta mig på ett flygplan och åka till Amerika. Jag vill flytta dit och jobba som polis. Jag ska ta fast knarklangare.  

Josephs bonusmamma säger att de uppmuntrar Joseph att plugga och att de hoppas att han kommer att fullfölja sina studier, men att han sedan själv får bestämma vad han ska ägna sig åt. Hon påpekar att det är dyrt att utbilda sig till polis, men att hon ändå hoppas att familjens fattigdom inte ska hindra Joseph från att utbilda sig.  

– Vi kommer att stödja honom vad han än vill arbeta med, men vi vill att han ska ha ett vanligt jobb, så att livet blir bekvämare för honom jämfört med hur vi har det nu.