Under trädet är Rashid trygg

Rashid och hans föräldrar Monica och Josphati tillhör massajfolket i Tanzania. De bor i utkanten av en by där de inte är välkomna att bosätta sig. En del tror att Rashid kan föra olycka med sig.

”Kanske något jag ätit”

Föräldrarna tar jobb för dagen när det finns, och arbetet varierar beroende på säsong. När det är regnperiod arbetar de för jordbrukare i trakten, men när det är torrperiod samlar de tändved som de sedan säljer.

– Det har hänt att vi gått två dagar utan mat. Vi äter för att överleva, det som finns, och kanske var det något jag ätit som orsakade Rashids spalt.

Det blev en chock för Monica och Josphati när Rashid föddes. De frågade sig vad de gjort för att detta drabbat just deras barn. Inget av de äldre barnen – eller någon i familjen – hade fötts med spalt. Efter förlossningen uppmanade läkarna på sjukhuset dem att söka vård för Rashid. Men det fanns inga pengar. De fick klara sig ändå.

– Jag bestämde mig där och då för att jag ska bo med min son så länge han lever. Vi ska leva som en familj, säger Josphati.

Svårt hela livet

Avståndet från hemmet till ett sjukhus där Rashid skulle kunna få hjälp – om ekonomin tillät – är enormt. Och för Josphati är det svårt att ens relatera till hur långt bort det är.

– Vi måste ta oss dit till fots, det gör det svårt. Allt är långt borta från där vi bor. Jag vet inte vad som väntar på andra sidan floden, för oss är det outforskad mark.

Rashid lever sitt liv runt familjens boplats. Han vill inte längre träffa andra barn för han vet alltför väl hur det känns att bli hånad och utskrattad. I stället väljer Rashid att leka hemma, på egen hand. Att se hur varken barn eller vuxna accepterar Rashid är smärtsamt för Monica, som faller i gråt när hon försöker berätta om Rashid.

– Jag blir så ledsen när jag tänker på det, säger Monica. Han har haft det svårt hela livet. Som liten bebis kunde han inte amma och nu vill ingen ens ta i den mugg han druckit ur eller se på när han äter. Det händer att folk spottar för att visa sitt ogillande.

Tvekade aldrig

En dag såg Josphati en affisch med bilder på ett barn som såg ut som Rashid. Affischen från Operation Smile hängde på ett träd och för första gången förstod han att Rashid skulle kunna få hjälp. Josphati ville bara ta sig hem till familjen och dela med sig av den fantastiska nyheten.

Kort därefter fick familjen kontakt med Operation Smiles volontär Sophia som kunde berätta att ett medicinskt uppdrag skulle genomföras och att barn som Rashid skulle bli undersökta och få en operation, helt utan kostnad för deras familjer. För Josphati fanns det inget att fundera över, självklart skulle han göra allt i sin makt för att hjälpa Rashid.

Lång resa till vård

Sophia höll kontakt med familjen och när uppdraget närmade sig började familjen planera. Först skulle Rashid åka med sin pappa och morbror till staden Iringa där uppdraget skulle äga rum. Därefter skulle Monica komma efter för att få vara med och stötta sonen – och se hans liv ta en ny vändning.

Efter en lång båtresa och några timmar på de smala vägarna genom landskapet, nådde de patientboendet. Att se alla andra barn och vuxna var omtumlande, och för Josphati var känslorna blandade.

– Jag kände mig både lättad och beklämd av att se alla andra barn. Men jag tänkte att när det verkar finnas så många andra barn som Rashid, då måste det också gå att göra något åt det. Det gav mig hopp.

Det är med stora ögon Rashid tar in allt. Det tar tid innan han slappnar av och försiktigt börjar leka med de andra barnen. Men när teamet blåser såpbubblor och tar fram färgglada ballonger, då glömmer till och med Rashid bort sin försiktighet.

Höll tillbaka tårarna

Några dagar senare är Rashid en av de första patienterna som står på operationsschemat. Monica är på plats och hon känner sig lugn inför operationen. Men när Rashid väl är inne på operation är väntan lång. Först när kirurgen kommer ut och berättar att allt gått bra och att hon snart ska få träffa Rashid igen kan hon andas ut.

– Jag är så lycklig nu och jag känner stor tacksamhet. Nu kommer Rashid kunna leka med de andra barnen. Han kommer inte att vara rädd längre och dra sig undan. Han ser så fin ut, precis som vilket annat barn som helst, säger Monica medan Rashid tar igen sig efter operationen.

Josphati vankar av och an utanför sjukhussalen. Han har varit in och träffat Rashid, men han kände sig tvingad att gå ut igen.

– Jag ville gråta. Jag var överlycklig, men jag ville inte skrämma andra som kanske skulle tro att något dåligt hade hänt. Hade det bara varit vi, skulle jag ha släppt fram gråten, men det kunde jag inte nu. Jag pussade honom på huvudet i stället och sen fick jag gå ut. Jag är bara så tacksam.

En ny spegelbild

När Rashid skrivits ut från avdelningen får han och mamma Monica gå tillbaka till patientboendet och det lilla rummet de delar med några andra familjer. Han tittar sig förundrat i en spegel han fått. Monica sitter tätt intill honom och även hon betraktar hans nya utseende. Så frågar Rashid med försiktig röst om han kan få se fotot Monica har på honom. Det där hans spalt tydligt syns. Sedan jämför han med bilden i den grönkantade spegeln.

– Mamma, jag tycker mer om den här pojken. Han ser finare ut i spegeln än på bilden.

Monica börjar återigen gråta, men den här gången är det tårar av lättnad och glädje.