Oseas väg mot en tryggare framtid

Zawadi hjälper Osea att få på sig den vita skjortan och ryggsäcken som inte längre går att stänga. När han ber om att slippa gå måste hon stålsätta sig. Hon vet hur viktig skolan är – att utbildning kan bli nyckeln till ett bättre liv. När Osea motvilligt släntrar i väg står hon kvar och följer honom med blicken, väl medveten om vad som kan hända på vägen.

Zawadi har själv aldrig gått i skolan, aldrig fått lära sig läsa. Hon hoppas att Osea en dag ska arbeta inom sjukvården – kanske kan han då hjälpa henne att få den vård hon själv aldrig fått. Men först behöver han en operation för sin läppspalt.

Utsatt på vägen till skolan

Osea är bara sex år, men har redan fått utstå mycket. I skolan går det bra, men vägen dit och hem är otrygg. Utan vuxna som kan gripa in är det fritt fram för andra barn att kasta stenar på honom, slå honom och säga elaka saker. 

– Bara häromdagen kom han hem med ett sår på armen. En pojke hade sagt att ”du är ett spaltbarn och borde inte vara här i skolan”. Det gör ont att höra och jag oroar mig för honom, säger Zawadi.

Hon vet hur det känns. Zawadi föddes själv med en missbildning som påverkat hennes utseende och hörsel, och hon har hela livet fått utstå elaka kommentarer. 

– Jag var alltid ledsen. Jag grät mest hela tiden. Den enda som verkligen brydde sig om mig var min pappa. Men han dog när jag var liten, och sedan dess har ingen försökt hjälpa mig att få vård.

Ville inte ta i honom

I samhället finns en övertygelse om att barn med läpp-käk-gomspalt ska lämnas åt sitt öde. Oseas pappa pratade inte med honom, tröstade honom inte och lekte inte med honom. När Osea var två år lämnade han familjen. 

– Min familj och mina syskon har aldrig accepterat honom. Inte ens när han var bebis ville de ta i honom. De trodde att något dåligt skulle hända dem, säger Zawadi med sorgsen röst. 

Men i dag har Osea en bästa vän. Elisha bor i grannhuset och de leker ofta tillsammans. De spelar fotboll med en boll av plastpåsar och snören och kommenterar ivrigt varje mål. Zawadi håller ett öga på dem medan hon arbetar. Mitt i allt det svåra finns fortfarande plats för lek och skratt.

En granne väckte hopp

Det var en granne som berättade om Operation Smile och sa att Osea skulle kunna få en operation. Snart var de på väg till Iringa, där ett medicinskt uppdrag skulle genomföras. 

När vården kom närmare hemmet väcktes hoppet. Att resa till en större stad och betala för en operation själva hade varit helt otänkbart. 

På plats är Osea i sitt esse. Han leker med de andra barnen och här behöver han inte vara rädd. 

Hälsoundersökningen går bra och han får tid för operation senare i veckan. När teamet träffar Zawadi undersöker de även henne. För första gången sedan barndomen tar någon sig tid att verkligen se henne. Hon vet inte vad det kommer leda till, men känner sig tacksam.

Livet börjar på nytt

Efter operationen ser hon länge på Osea. Hon tycker att han ser så fin ut och är övertygad om att hans liv börjar på nytt. 

– Jag ser fram emot att visa upp honom i skolan. Jag tror att han kommer att få ett nytt självförtroende. 

Osea ser nöjd ut efter operationen. Han återhämtar sig snabbt, men får stanna kvar några dagar. 

– Jag tycker inte om att jag missar skolan, men det är också lite skönt, säger han med ett litet leende. 

Om några dagar är han tillbaka i skolbänken igen. Nu hoppas Zawadi att vägen dit ska kännas kortare.