Hallå där … Anna, som utbildat lekterapeuter!

Anna Sving Sjöblom jobbar till vardags som lekterapeut på Gävle sjukhus lekterapi. Sedan slutet på 2021 är hon ackrediterad volontär och det senaste året har hon varit ute på hela tre uppdrag, samtliga på Madagaskar. På uppdragen är det Child Life-stationen som är hennes bas. Det är där barnen genom lek förbereds på nästa steg, vilket är sövning och operation. Annas senaste uppdrag var ett utbildningsuppdrag, där hon själv hade som uppgift att utbilda lokala kolleger. Vi ville gärna höra Anna berätta mer om det.

Berätta om ditt senaste uppdrag där huvudfokus för din del låg på utbildning. Vad var din roll och vad innebar den?
Det var väldigt spännande att få åka i väg och hålla utbildning för de lokala lekterapeuterna. Innan jag åkte var det mycket material att läsa igenom från Operation Smiles huvudkontor i USA, och för mig som inte är van att utbilda var det mycket att ta in och läsa på om – på engelska! Jag och två amerikanska volontärer, Jennifer Fieten och Donna Trentel, bytte av varandra under det här uppdraget, så vi planerade tillsammans.

Mitt fokus låg på copingstrategier, stresshantering och förberedelse, och just förberedelse är oerhört viktigt för det enskilda barnet som ska hämtas in till operationssalen och genomgå ett ingrepp. Enligt Barnkonventionen har alla barn rätt till förberedelse och i det ingår att de inte ska behöva skiljas från sina föräldrar. Det känner jag starkt för. Att på ett lekfullt sätt, tillsammans med föräldern, närma sig masken och sätta den över näsa och mun hjälper barnet när sövningen ska ske.

Hur var mottagandet från de lokala lekterapeuterna?
Alla var väldigt nyfikna och intresserade. Jag presenterade hur vi arbetar med barn i Sverige och vi kunde diskutera olika perspektiv, erfarenheter och inte minst hur vi på olika sätt kan underlätta för barnet och barnets familj.

Vi jobbade också tillsammans förstås, bland annat har vi påbörjat ett arbete med ett bildbaserat förberedelsematerial. Enklare uttryckt handlar det om att med bilder förklara de olika stegen som barnet går igenom inför en operation. Det handlar om att skapa trygghet och förtroende, och det arbetet kommer jag att slutföra från mitt håll.

Hur är det att träffa föräldrar från andra kulturer i en så känslig situation som de befinner sig i när du träffar dem på uppdrag?
Efter tre resor till Madagaskar tycker jag att jag har fått en större inblick i den malagassiska kulturen, och det tror jag är väldigt bra. Det gör det lättare för mig att förstå varför en förälder gör eller reagerar på ett visst sätt och med den insikten kan jag hitta en strategi som fungerar bra.

Är det något särskilt du hoppas kunna förmedla till dina kolleger på Madagaskar?
Jag har en förhoppning om att föräldern ska få följa med barnet till operationssalen, vilket inte sker i dag. Men jag tror att det är fullt möjligt i framtiden och jag har pratat mycket om vikten av att barnet ska få ha med sin förälder vid sövningen. Visst handlar det om utbildning, planering och ett förändringsarbete som tar tid, men jag känner verkligen att jag har varit en del av det nu.

Jag minns särskilt vår allra sista patient nu i mars; det var en kille som absolut inte ville släppa sin pappa. Min lokala kollega jobbade i flera timmar på att få honom att känna tillit till henne och bli trygg. Jag försökte få teamet att släppa in pappan i operationssalen, men tyvärr gick det inte. Farhågan är att föräldern ska bli rädd och orolig, kanske svimma till och med. Men den här pappan sa: ”Jag är inte rädd alls. Jag har sett folk dö i bränder, av sjukdom och ålder. Jag vill bara att min son inte ska vara rädd. Jag vill hjälpa honom om jag kan.” Jag förde ämnet på tal under mitt första uppdrag, men då övervägdes det inte ens. Men nu blev jag hörsammad och det betyder att utvecklingen går framåt.

Vad tar du med dig hem från uppdraget?
Jag har reflekterat mycket över hur viktigt det är med kontinuitet för att skapa förändring och bygga förtroende. Jag har, under mina tre uppdrag, träffat samma narkosläkare, samma kliniska koordinator osv. När man känner varandra är det lättare att påverka och våga framföra sina synpunkter. Det bäddar för bättre diskussioner på flera olika plan och man får en samsyn. Det är viktigt.