Ombytta roller med Johannes Quiding Lood

Du som följer oss i sociala medier känner säkert igen vår engagerade volontär Johannes Quiding Lood. Han har vloggat från uppdrag i Indien och Madagaskar, och med mobilen i hand har han lotsat tittare genom arbetet och berättat vad som händer ”bakom kulisserna” på våra uppdrag. Nu är det ombytta roller och Johannes är den som svarar på våra frågor.

Johannes Quiding Lood är hemma i Helsingborg igen efter två uppdrag på kort tid. Det första genomfördes i Indien, det andra på Madagaskar. I bagaget med sig hem hade han berikande erfarenheter och insikter, nyfunna bekantskaper och nya ovärderliga yrkeskunskaper. Uppdraget på Madagaskar var Johannes fjärde sedan 2017 då han tack vare en kursare på läkarutbildningen fick upp ögonen för Operation Smile.

Du är precis tillbaka efter ditt fjärde uppdrag – hur var det jämfört med ditt första?
Första gången åkte jag till Nicaragua och det var väldigt omvälvande – det blev en kulturchock och en ordentlig mental urladdning. På ett uppdrag är det så många barn som ska opereras, vi söver på ett annat sätt än hemma och sätter upp våra stationer i operationssalen annorlunda. Och det var nervöst – det är klart att jag, som ung ST-läkare inom anestesi, ville göra bra ifrån mig. I efterhand är minnet faktiskt lite dimmigt från det första uppdraget. Med det sagt var det också en väldigt fin upplevelse – det var där och då min volontärgnista tändes!

Nu har jag koll på hur ett uppdrag fungerar och vad jag förväntas göra. Det gör att jag kan lyfta blicken och ta in så mycket mer runtomkring, som kulturen, religioner, dofter, smaker och möten. Det är väldigt fint!

Vad kan du berätta om behovet i ett land som Madagaskar?
Det blir en väldig kontrast när man hoppar på ett flyg och 17 timmar senare landar på en helt ny plats som också är ett av världens fattigaste länder. Och på ett uppdrag blir det som ett destillat: det kommer 200 barn med läpp-käk-gomspalt som inte har kunnat erbjudas någon sjukvård. I Sverige skulle dessa barn fått en operation tidigt i livet, och man tänker direkt ”här behövs vi”.

Det är inte alls ovanligt att folk reser i dagar till ett uppdrag i hopp om att få en operation. Tänk dig själv om du skulle behöva ta dig från Gällivare till Helsingborg för att få rätt vård …

Hur var det att jobba på Madagaskar jämfört med hur du är van att jobba?
Utrustningen, eller resurserna, på Madagaskar är väldigt knapphändiga i förhållande till det överflöd vi har här. Man tvättar, steriliserar och återanvänder på ett sätt som vi inte gör i Sverige. Här är vi vana vid väldigt avancerad utrustning, men jag har sett att man kan komma väldigt långt med mindre avancerad utrustning och färre resurser. Att mina kolleger på Madagaskar kan utföra sitt arbete trots de knappa resurserna säger något om deras skicklighet. Jag måste säga att jag har stor respekt för dem.

Finns det någon patient som du minns särskilt väl?
Ja, första gången jag var i Indien träffade jag en fyraårig tjej som satt i lekterapin och övade på att använda masken inför sövning. När jag kom släppte hon den, tog sin journal under armen och greppade tag om mitt finger och så gick vi in till operationssalen. Där hoppade hon upp på bordet och undrade när hon skulle få masken. Hon var så lugn och allt gick jättebra.
Det är så fina minnesbilder, också ur ett större perspektiv. Vi har givarna i Sverige, alla som arbetar för att uppdraget ska kunna genomföras och så föräldrarna som tar dit sitt barn i rätt tid och allt klaffar för att hon ska få en operation. Sådant kan stanna kvar hos mig och det blir som en påminnelse om att det finns ganska mycket att glädjas åt i världen.

Vad är det som driver dig i ditt engagemang?
Det känns bara helt rätt! En drivkraft är att det vi gör har så stor inverkan på livet hos barn med spalt i de här oerhört fattiga länderna. En operation kan förändra så mycket på så många plan, inte minst barnets känsloliv, deras självförtroende och möjlighet att skaffa familj och jobb senare i livet.

Att jag sedan får jobba med skickliga kollegor från andra länder som kan dela med sig av sin enorma expertis, det är en ynnest. Det gör mig till en bättre narkosläkare, och det gynnar också mina patienter här hemma.

På ett personligt plan känner jag att det här är något av det bästa jag kan göra som narkosläkare. Jag har jobbat inom många spännande och vitt skilda verksamheter, men att vara volontär för Operation Smile toppar listan över meningsfullhet!

Här kan du se Johannes vloggar från både Indien och Madagaskar!

Med din hjälp kan våra volontärer operera flera barn och vuxna med läpp-käk-gomspalt och andra kirurgiska behov. Stöd oss i dag genom att swisha en gåva!