Petra Peterson – första nordiska volontär på uppdrag efter pandemins utbrott

Coronapandemin satte under en period alla våra medicinska uppdrag på paus och när de kunde starta igen – i mindre skala – var det fortfarande inte möjligt för våra internationella volontärer att resa ut i världen. Nu har några möjligheter äntligen öppnats och först ut efter denna ofrivilliga paus är en av våra skickliga plastikkirurger, Petra Peterson, till vardags verksam på Karolinska Universitetssjukhuset i Solna. Vi hann ställa några frågor innan hon med kort varsel begav sig till Guatemala, ett uppdrag som kan genomföras tack vare pengar från Svenska Postkodlotteriet.

Du är den första volontären från Norden som får resa iväg efter att världen så smått börjat öppna igen. Beskriv känslan av att nu åter vara på väg ut på uppdrag!
– Jag är fantastiskt glad över att ha fått möjligheten att kunna resa ut på uppdrag igen – som jag har längtat!!! Den känslan delar jag säkert med alla andra volontärer som gärna vill få samma möjlighet att hjälpa där det behövs allra mest, speciellt nu när operationsköerna har vuxit och är längre än någonsin. Det är med stor glädje och förväntan jag åker till Guatemala, för första gången, på detta lokala uppdrag.

Vad har pandemipausen inneburit för människor med spalt som nu fått vänta ännu längre på hjälp?
– Jag tror rädslan över att kanske inte få hjälp alls har drabbat många som bara har en gratisoperation från Operation Smile att hoppas på, för sig själv eller sitt barn. En del har säkert levt undangömda med sitt barn och många barn kommer att drabbas hårt då en försenad gomoperation kan betyda att chansen till ett normaliserat tal minskar betydligt. 

Detta blir ditt elfte uppdrag. Vad är det som lockar dig att gång på gång åka iväg med Operation Smile?
– Det som lockar är vetskapen och erfarenheten av att vi med så små medel och uppoffringar från oss, som lever så priviligierade, kan erbjuda ett helt nytt liv för många barn och deras familjer. Att tack vare våra givare få möjligheten att skipa lite, lite rättvisa i världen så att några fler barn får tillgång till en operation som de har rätt till. Det ger en stark, varm glädjekänsla som inte kan jämföras med någon annan!

Vad ger uppdragen dig i din profession och vad ger de dig rent privat? Bär du med dig några extra starka minnen från möten med patienter?
– Ju fler patienter man opererar desto bättre kirurg blir man, så jag brukar tänka att uppdragen även kommer mina svenska patienter till nytta. Det är också väldigt utvecklande att arbeta med mycket kompetenta och ofta mera erfarna kollegor, i alla professioner, som man kommer nära under uppdragen och inte sällan får en långvarig kontakt med efteråt. Mitt kontaktnät har vidgats och jag har lärt mig otroligt mycket. Jag har många minnen av patienter jag mött, till exempel lilla Joyce på Madagaskar och hennes familj, som jag kommer bära med mig hela livet. Privat innebär dessa uppdrag en ständig påminnelse om hur bra vi har det, hur lyckligt lottad jag och min familj är och det stärker den tacksamhet och glädje jag känner i min vardag. 

Hur kommer det sig att du valde läkarbanan – och varför plastikkirurgi?
– Jag gick mina två sista år i gymnasiet på en skola i Swaziland i södra Afrika. Då jobbade jag som volontär på barnavdelningen på det lokala sjukhuset och förstod att det var där jag hörde hemma. Jag hade turen att kunna bli plastikkirurg, som jag tyckte verkade spännande och då speciellt på grund av ansiktsmissbildningskirurgin. Sedan insåg jag att det finns ett stort behov av specialistläkare (och läkare överhuvudtaget!) i hela världen, framför allt i Afrika. Så när jag kom till Rwanda för åtta år sedan, på mitt första uppdrag med Operation Smile, kändes det som att cirkeln hade slutits.

Hur tänker du i din roll som volontär kring pandemins efterdyningar? Vad blir annorlunda framöver – eller blir allt som vanligt snart? 
– Jag hoppas innerligt, som alla andra, att allt ska bli som vanligt snart och att vi volontärer får åka ut på uppdrag som tidigare. Behovet är nu större än någonsin både här hemma och i resten av världen. Om det inte blir som förut får vi hitta nya sätt att utnyttja vår kompetens och stötta så mycket det går ändå, men jag är optimist och tror att vi kan överbrygga problemen. Tillsammans med våra fantastiska givare är jag övertygad om att vi kommer kunna fortsätta hjälpa många tusentals barn och vuxna födda med spalt även i framtiden.